081228
Halvtid eller Tiden går minsann fort när man har roligt
Nu har jag varit hemma i drygt en vecka och om exakt en vecka så är jag tillbaka i mitt rum i England. Börjar känna lite ångest men samtidigt har jag ju hunnit med hur mycket som helst på bara sju dagar, så jag kommer ju ha tid att göra massor av roliga saker innan det är dags att åka tillbaka till verkligheten.
081225
T9 eller Hästkista, kärnvapenkrig och spädbarnsdödare
Jag, Sara och Anna skrattar åt livet, T9 på telefonen och allt annat kul. Följande ord finns förprogrammerade på T9-programmet på mobilen. VEM har lagt in dem, undrar jag!!
Allemansäckel
Arafat
Avloppsfitta
Bush
Dubbelfitta
Hamas
Heil Hitler
Hembrännarjude
Hitler
Hitlerbebis
Hitlertidning
Hästkista
Incest
Jihad
Jordbävning
Judepapper
Knarkhaka
Knarkhicka
Kärnvapenkrig
Köksfitta
Lenin
Massförstörelsevapen
Nazistparkering
Negerhora
Negerjakt
Negerjaktörnar
Negerjul
Negernalle
Negerspö
Negersår
Negersås
Negertattare
Negerån
Pilsnerafrikan
Ramadan
Rashygien
Rumänsvin
Saddam
Serbkuk
Självmordsbombare
Spädbarnsdödare
Stalin
Terrorattack
Tomteporr
Tomtebög
Trippelknark
Öveaarsvämning
Jag, Sara och Anna skrattar åt livet, T9 på telefonen och allt annat kul. Följande ord finns förprogrammerade på T9-programmet på mobilen. VEM har lagt in dem, undrar jag!!
Allemansäckel
Arafat
Avloppsfitta
Bush
Dubbelfitta
Hamas
Heil Hitler
Hembrännarjude
Hitler
Hitlerbebis
Hitlertidning
Hästkista
Incest
Jihad
Jordbävning
Judepapper
Knarkhaka
Knarkhicka
Kärnvapenkrig
Köksfitta
Lenin
Massförstörelsevapen
Nazistparkering
Negerhora
Negerjakt
Negerjaktörnar
Negerjul
Negernalle
Negerspö
Negersår
Negersås
Negertattare
Negerån
Pilsnerafrikan
Ramadan
Rashygien
Rumänsvin
Saddam
Serbkuk
Självmordsbombare
Spädbarnsdödare
Stalin
Terrorattack
Tomteporr
Tomtebög
Trippelknark
Öveaarsvämning
081221
Homecoming eller 10 timmar på Heathrow
Nu är jag HEMMA! Men oj, vilken tid det tog att komma hem. Kvart i tolv igår förmiddag anlände jag till Heathrow men först vid kvart i ett på natten landade planet på Arlanda. På grund av ett tekniskt fel med flygplanet tvingades jag spendera nästan tio timmar på den fantastiska terminal 3 (finns nog få människor som har lika bra koll på den terminalen som vi 150 stackare som väntade på Stockholmplanet). Jag hann se många, många människor komma, vänta och flyga iväg och först runt halv tio på kvällen var det vår tur (de hade då fått flyga dit ett annat SAS-plan medtillhörande jourpersonal för något reservplan fanns tydligen inte poå Heathrow). Vid den tidpunkten var till och med den svenske flygkaptenen "pissed off" (hans egna ord) på den engelska flygplatspersonalen. Hur som helst så hann jag under min dag på Heathrow upptäcka massor av olika saker man kan ägna sig åt på en flygplats.
Man kan...
...titta på folk.
...köpa macka och smoothie på Starbucks.
...lyssna på musik på iPoden.
...shoppa i taxfreebutiken.
...lägga patiens på datorn.
...stirra sig galen på tavlan med alla flighter, i väntan på att få veta sin gate.
...kissa på flygplatstoaletten.
...äta soppa.
...köpa godis.
...köpa en julklapp till Anna Pe.
...dricka årets sista Gingerbreadlatte.
...diskutera Gingerbreadlatten med Starbuckskillen - är den godast med eller utan muskot på toppen? (utan! tyckte båda)
...packa om sin smockfyllda handbagageväska ungefär tio gånger.
...skicka sms till Karin som befinner sig på Stansted och faktiskt kommer att få flyga hem i tid.
...läsa ut en bok.
...köpa en ny bok och börja på den.
...prata med mamma och pappa i telefon.
...lokalisera och sen sova på terminalens förmodligen enda tre stolar som inte har armstöd emellan sig.
...titta på gamla bilder på datorn.
...prata med engelsmän som tycker synd om en för att man fått vänta så länge.
...förgäves försöka komma åt flygplatsens trådlösa nätverk utan att betala.
Ja, så om ni någon gång fastnar på en flygplats i en herrans massa timmar - ta fram denna lista så lovar jag att ni klarar er!
Nu är jag HEMMA! Men oj, vilken tid det tog att komma hem. Kvart i tolv igår förmiddag anlände jag till Heathrow men först vid kvart i ett på natten landade planet på Arlanda. På grund av ett tekniskt fel med flygplanet tvingades jag spendera nästan tio timmar på den fantastiska terminal 3 (finns nog få människor som har lika bra koll på den terminalen som vi 150 stackare som väntade på Stockholmplanet). Jag hann se många, många människor komma, vänta och flyga iväg och först runt halv tio på kvällen var det vår tur (de hade då fått flyga dit ett annat SAS-plan medtillhörande jourpersonal för något reservplan fanns tydligen inte poå Heathrow). Vid den tidpunkten var till och med den svenske flygkaptenen "pissed off" (hans egna ord) på den engelska flygplatspersonalen. Hur som helst så hann jag under min dag på Heathrow upptäcka massor av olika saker man kan ägna sig åt på en flygplats.
Man kan...
...titta på folk.
...köpa macka och smoothie på Starbucks.
...lyssna på musik på iPoden.
...shoppa i taxfreebutiken.
...lägga patiens på datorn.
...stirra sig galen på tavlan med alla flighter, i väntan på att få veta sin gate.
...kissa på flygplatstoaletten.
...äta soppa.
...köpa godis.
...köpa en julklapp till Anna Pe.
...dricka årets sista Gingerbreadlatte.
...diskutera Gingerbreadlatten med Starbuckskillen - är den godast med eller utan muskot på toppen? (utan! tyckte båda)
...packa om sin smockfyllda handbagageväska ungefär tio gånger.
...skicka sms till Karin som befinner sig på Stansted och faktiskt kommer att få flyga hem i tid.
...läsa ut en bok.
...köpa en ny bok och börja på den.
...prata med mamma och pappa i telefon.
...lokalisera och sen sova på terminalens förmodligen enda tre stolar som inte har armstöd emellan sig.
...titta på gamla bilder på datorn.
...prata med engelsmän som tycker synd om en för att man fått vänta så länge.
...förgäves försöka komma åt flygplatsens trådlösa nätverk utan att betala.
Ja, så om ni någon gång fastnar på en flygplats i en herrans massa timmar - ta fram denna lista så lovar jag att ni klarar er!
081219
Julklappar eller Hur ska jag få plats med allt i resväskan?
Homecoming countdown: 1(!) day to go
Ps. Luciatåget gick hur bra som helst, jag var SÅ stolt!
081218
Engelsk julavslutning eller "Naten gotonga fyat, lont god o stouva. Kling jod sonson folat skaggona louva"
Förresten! Ikväll smäller det! Mitt och barnens luciaframträdande har skjutits upp och skjutits upp och skjutits upp men nu finns det ingen återvändo - ikväll är det luciasången med engelsk uttal (se rubriken) som gäller. Håll tummarna!
Homecoming countdown: 2 days to go
081217
Pepparkakshuset eller Och så var de bara två...
Är man svensk så bygger man pepparkakshus i december, så är det bara. Jag var därför fast besluten att dela med mig av denna fantastiska tradition till min engelska familj, kosta vad det kosta vill. Inte ens fem klåfingriga barn och det faktum att jag aldrig byggt ett pepparkakshus själv förut kunde stoppa mig, så igår var dagen med stort D. De olika husdelarna hade jag redan förberett så det var bara för mina tre barn och två av deras vänner att "go nuts" med kristyr, glasyr och godis. Efter att allt var färdiggarnerat tänkte jag köra ut barnen ur köket så att jag kunde sätta ihop delarna med det farliga kokande sockret, utan att behöva ha fem barn som la sig i, petade och brände sig.
Men ack så fel jag hade! Jag lyckades tajma pepparkaksbygget med att de små kamraternas föräldrar kom för att hämta, så det hela slutade med att alla de sju barn och fyra vuxna som kom och gick i köket ville titta när jag satte ihop det satans pepparkakshuset och gärna lära sig lite om svenska jultraditioner på köpet. Efter att jag insett att jag hade två alternativ - ett, kasta huset i golvet och skrika åt alla engelsmännen, eller två, bita ihop och trycka ihop pepparkaksbitarna så gott det gick. Jag valde det senare alternativet och jag tror det var tur. Jag menar, det blev ju ganska bra till slut, eller?
Vårt något anglofierade (ungarna har ju fyllt det med godis,
usch så osvenskt) - men ack så vackra - pepparkakshus
Imorgon åker för övrigt Veronica hem till Sverige och hon kommer inte tillbaka (eller ja, kanske för att hälsa på, men hon kommer inte tillbaka som au pair). Av min favorit-"Fab 4" som bildades i historiska staden Windsor för nästan exakt tre månader sedan, bor nu bara två av fyra medlemmar kvar i England. Visst kommer jag och Karin klara oss bra här, men jag måste erkänna att det kommer kännas lite tomt utan de där andra två...
Homecoming countdown: 3 days to go
081215
Maxminnen eller Five days to go
081213
Lucia i England eller Jag älskar SVT
SVT är BÄST! Här sitter jag, ensam och övergiven i ett främmande land på luciadagen... men vad gör jag då? JO, jag tittar på den roliga svenska julkalendern och ett härligt svenskt luciatåg på SVT's fantastiska hemsida. Tack för det, Sveriges Television - ni räddar min dag!
Dessutom kommer Veronica, och kanske Karin, och räddar min dag lite till. Min familj ska på födelsedagskalas hos kusinen sjuttiontretton mil bort så de är borta hela dagen (vårt luciatåg får vi därför ta imorgon eller på måndag). Detta innebär att jag har ett helt tomt hus som bara väntar på lite besökare. Härligt, härligt - jag känner att det här kan bli en bra helg!
081211
Mål och delmål eller Jölköklkldadgjjkaslnvblnjavdjbbsjakjdhlhknv
Men mål och delmål är viktigt, som min kloka mor brukar säga. Delmål ett är att överleva tills i övermorgon när jag och mina favvoenglandstjejer ska umgås i mer än ett dygn - vi ska hinna med både mysmiddag, julklappsshopping och pubrunda. Delmål två är att inte dö innan lördag om en dryg vecka, för då bär det av hem till ett (förhoppningsvis) snöigt Sverige. Jag längtar!
Och Karin är bra, jämt. Tack Karin!
081210
Trafikchock eller En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör
I det här landet är i stort sett alla människor med så kallade serviceyrken otroligt otrevliga (hemsk generalisering, jag vet, förlåt). Vare sig det handlar om kassörskan i mataffären eller gubben i biljettkuren på tågstationen så kan du nästan utgå ifrån att du inte kommer mötas av varken ett leende eller en trevlig attityd. Jag tycker det här är väldigt konstigt, för England i övrigt är ju för sjutton uppbyggt av bara en massa "please", "thank you" och "pardon". Hur som helst, idag upplevde jag dock något exceptionellt, ovanligt, otroligt, ja nästan ofattbart...
Vägen till och från barnens skola går genom den lilla byn Chertsey, där gatorna är gjorda för att en undernärd häst och en mycket lite vagn ska kunna ta sig fram - de är med andra ord inte anpassade efter en stor, sjusitsig Ford (som jag kör). Det gäller alltså att ta det lugnt och vara en schyst och trevlig trafikant och släppa fram de andra bilarna ibland. I morse efter att jag lämnat av barnen och var på väg hem igen mötte jag en stor buss på en av Chertseys små gator. Jag insåg att det skulle bli svårt för oss att mötas, då folk parkerat på bägge sidor av minivägen (i Sverige hade det utan tvekan suttit stora "Förbjudet att stanna"-skyltar, men inte här inte) och eftersom jag inte hade bråttom stannade jag helt enkelt så att bussen kunde passera.
De flesta engelska bilister/busschaufförer brukar i ett sådant läge höja handen och tacka, dock utan att le, eller möjligen blinka till lite med ljuset. Men det gjorde INTE den här mannen. Nej, denne glade chaufför nöjde sig minsann inte med ett vanligt tack utan han vinkade, gjorde tummen upp, blinkade med helljuset trettiosjutton gånger, alltmedan han log som ett litet barn på julafton. "Tragisk kille som försöker ragga i trafiken", tänker ni, men nej - jag tror faktiskt att han bara var en väldigt go', glad och tacksam typ som uppskattade min gest.
Hela händelsen gjorde så starkt intryck på mig att jag kände att jag behövde dela ögonblicket med någon, så jag ringde helt sonika upp min vän Karin (som jag talat med ungefär trettionio sekunder tidigare) och berättade om den glade busschauffören. Karin, som också upplevt "servicemänniskorna" i detta tjuriga land blev nog lite chockad men gladde sig sedan förstås å mina vägnar.
Ja, det var det helt enkelt. Mitt möte med englands kanske ende glade busschaffis!
081207
Cokney Slang eller Apples and Pears
VA? Vad menar hon? tänker ni nog just nu. Och med all rätt; meningarna är ju helt knasiga! Men det är så här de talar i England, eller ja vissa gör, lite grand, ibland, typ... Det är äkta Cokney Rhyming Slang (eller bara Cockney slang, kort och gott) - en jättekonstig gammal "dialekt" som talas av vissa londonbor. Karin lärde mig lite häromdagen och nu är det helt klart min nya favvogrej! Cockney slang bygger på att man byter ut ord mot helt andra, som rimmar med "orginalordet". Jag tycker det låter helt osannolikt att folk faktiskt går runt och pratar så här, men enligt Karins värdpappa finns det faktiskt de som använder det (om än i lite mer lagom mängd en i mina knasmeningar här ovanför).
Undrar ni vad meningarna betyder, förresten? Jätteenkelt ju: "Look! Can you believe it; he just walked up the stairs to see his wife (who's got really long hair and some huge love handles) and then they had some prawn curry for dinner. I think he's gone insane!" Världens sämsta mening, jag vet, men jag ville få med så många roliga uttryck som möjligt...
081205
Julkort eller Snö på posten
Min lille tomte, levererad från Sverige,
har nu fått ett trevligt vinterlandskap att vistas i!
Idag damp årets första julkort ned i brevlådan. Världens finaste, egengjorda från Linda, och som om det inte vore nog med ett lyxigt kort så skickade hon även med lite snö (inte riktig, men ändå) - tusen tack för det!
Min lille tomte, levererad från Sverige,
har nu fått ett trevligt vinterlandskap att vistas i!
081203
Helveteseftermiddag eller Hur mycket gråt får plats i en liten pojke?
Hej och hå, vilken dag!! Den startade som vanligt med att jag skjutsade jag mina små solstrålar till skolan. Jag har för övrigt insett hur otroligt mycket tid jag faktiskt spenderar i bilen - en kvart när jag skjutsar till skolan, en kvart hem igen, en kvart för att åka och hämta och så en kvart tillbaka. Dessutom lite (mycket!) åka-till-fritidsaktiviteter-sträckor och annat kul på det. Miljöbovsvarning säger jag bara!
Hur som helst... Efter att sedan ha fixat och grejat lite här hemma så svängde jag vid halv elva-tiden ut på den stora, farliga, femfiliga motorvägen. Trots att det var mitt på dagen fick jag trängas med ett helt gäng långtradare men jag överlevde utan problem. Nästa punkt på schemat var mysförmiddag med Karin och lilla Francesca. Vi bakade pepparkakor (läs: jag och Karin bakade och lilltjejen kastade mjöl) och Francesca lärde mig alla karaktärerna i Djungelboken. Efter en lugn och trivsam förmiddag styrde jag (just då intet ont anande) hem mot helvetet.......
Till en början inga problem: jag hämtade Elsa och sedan gjorde hon matteläxa medan jag bredde mackor. Det var först när vi for iväg för att hämta pojkarna efter fotbollsträningen som det började köra ihop sig. Först var jag tvungen att tricksa mig förbi vägarbete (aaah, vi kommer för sent), sedan backade jag in i en trottoarkant så att hela bilen skakade (dock ingen skada skedd på varken trottoar, bil eller människor) och till sist kom Elliott och Adam. De brukar alltid vara lite griniga på onsdagarna (lång skoldag, fotbollsträning och sen veta att två aktiviteter återstår - jag förstår dem) men idag möttes jag av något utöver det vanliga.
Två gråtande, nej snarare vrålande, små gossar som skakade av köld kom gående i mörkret mot mig: "MARIIIIIIIA JAG FRYYYYYYSER JAG VILL INTE SIMMA IDAAAAAAAG!!". Trots tjuten och de fullständigt miserabla ansiktsuttryck som mötte mig tänkte jag "Äh, Super-Maria fixar det med en varm tröja och en macka", men icke! INGET hjälpte! Jag lånade ut min jacka och tröja och lovade att jag inte skulle tvinga dem att simma, Elsa lockade med jaffakakor (äckliga! men barnen gillar dem) och var världens bästa storasyster men det gick inte att få stopp på gråten. Jag tänkte dock inte ge mig så lätt utan bestämde att vi skulle åka till simningen och först när vi var där bestämma hur det skulle bli. Några minuter i den varma, sköna bilen skulle säkert göra dem gott, och snart skulle de ha ändrat sig, tänkte jag.
På simhallsparkeringen insåg jag dock att Adam fortfarande hackade tänder och när Elliott slog till med ännu ett avgrundsvrål som sedan övergick i stilla, hulkande gråt så förstod jag att slaget var förlorat. Världens bästa au pair skulle behöva ge upp, åka hem till barnens mor och erkänna att "nej, jag lyckades inte ta dem till simningen"...
Det hela slutade trots allt gott. Ingen mer än jag verkade se min insats som ett misslyckande och efter varsin kopp varm choklad var pojkarna redo för scoutträffen på kvällen. Frågan är bara, vad lär vi oss av detta? Är det a) Packa ned extra tröjor och vantar till nästa fotbollsträning så att de inte fryser ihjäl, eller b) Se till att ungarna inte har för många fritidsaktiviteter på en och samma dag, för det orkar de inte...?
Jag inser nu att det här är jordens mest onödiga blogginlägg - ingen människa kan bli varken lyckligare, gladare, klokare eller, tja, roligare av att läsa detta, men jag kände ändå för att dela med mig av min otroligt oviktiga dag.
Tack för mig! /M
