MARIA

Är man svensk så bygger man pepparkakshus i december, så är det bara. Jag var därför fast besluten att dela med mig av denna fantastiska tradition till min engelska familj, kosta vad det kosta vill. Inte ens fem klåfingriga barn och det faktum att jag aldrig byggt ett pepparkakshus själv förut kunde stoppa mig, så igår var dagen med stort D. De olika husdelarna hade jag redan förberett så det var bara för mina tre barn och två av deras vänner att "go nuts" med kristyr, glasyr och godis. Efter att allt var färdiggarnerat tänkte jag köra ut barnen ur köket så att jag kunde sätta ihop delarna med det farliga kokande sockret, utan att behöva ha fem barn som la sig i, petade och brände sig.

Men ack så fel jag hade! Jag lyckades tajma pepparkaksbygget med att de små kamraternas föräldrar kom för att hämta, så det hela slutade med att alla de sju barn och fyra vuxna som kom och gick i köket ville titta när jag satte ihop det satans pepparkakshuset och gärna lära sig lite om svenska jultraditioner på köpet. Efter att jag insett att jag hade två alternativ - ett, kasta huset i golvet och skrika åt alla engelsmännen, eller två, bita ihop och trycka ihop pepparkaksbitarna så gott det gick. Jag valde det senare alternativet och jag tror det var tur. Jag menar, det blev ju ganska bra till slut, eller?

Imorgon åker för övrigt Veronica hem till Sverige och hon kommer inte tillbaka (eller ja, kanske för att hälsa på, men hon kommer inte tillbaka som au pair). Av min favorit-"Fab 4" som bildades i historiska staden Windsor för nästan exakt tre månader sedan, bor nu bara två av fyra medlemmar kvar i England. Visst kommer jag och Karin klara oss bra här, men jag måste erkänna att det kommer kännas lite tomt utan de där andra två...

Homecoming countdown: 3 days to go