MARIA

Helveteseftermiddag eller Hur mycket gråt får plats i en liten pojke?

Hej och hå, vilken dag!! Den startade som vanligt med att jag skjutsade jag mina små solstrålar till skolan. Jag har för övrigt insett hur otroligt mycket tid jag faktiskt spenderar i bilen - en kvart när jag skjutsar till skolan, en kvart hem igen, en kvart för att åka och hämta och så en kvart tillbaka. Dessutom lite (mycket!) åka-till-fritidsaktiviteter-sträckor och annat kul på det. Miljöbovsvarning säger jag bara!

Hur som helst... Efter att sedan ha fixat och grejat lite här hemma så svängde jag vid halv elva-tiden ut på den stora, farliga, femfiliga motorvägen. Trots att det var mitt på dagen fick jag trängas med ett helt gäng långtradare men jag överlevde utan problem. Nästa punkt på schemat var mysförmiddag med Karin och lilla Francesca. Vi bakade pepparkakor (läs: jag och Karin bakade och lilltjejen kastade mjöl) och Francesca lärde mig alla karaktärerna i Djungelboken. Efter en lugn och trivsam förmiddag styrde jag (just då intet ont anande) hem mot helvetet.......

Till en början inga problem: jag hämtade Elsa och sedan gjorde hon matteläxa medan jag bredde mackor. Det var först när vi for iväg för att hämta pojkarna efter fotbollsträningen som det började köra ihop sig. Först var jag tvungen att tricksa mig förbi vägarbete (aaah, vi kommer för sent), sedan backade jag in i en trottoarkant så att hela bilen skakade (dock ingen skada skedd på varken trottoar, bil eller människor) och till sist kom Elliott och Adam. De brukar alltid vara lite griniga på onsdagarna (lång skoldag, fotbollsträning och sen veta att två aktiviteter återstår - jag förstår dem) men idag möttes jag av något utöver det vanliga.

Två gråtande, nej snarare vrålande, små gossar som skakade av köld kom gående i mörkret mot mig: "MARIIIIIIIA JAG FRYYYYYYSER JAG VILL INTE SIMMA IDAAAAAAAG!!". Trots tjuten och de fullständigt miserabla ansiktsuttryck som mötte mig tänkte jag "Äh, Super-Maria fixar det med en varm tröja och en macka", men icke! INGET hjälpte! Jag lånade ut min jacka och tröja och lovade att jag inte skulle tvinga dem att simma, Elsa lockade med jaffakakor (äckliga! men barnen gillar dem) och var världens bästa storasyster men det gick inte att få stopp på gråten. Jag tänkte dock inte ge mig så lätt utan bestämde att vi skulle åka till simningen och först när vi var där bestämma hur det skulle bli. Några minuter i den varma, sköna bilen skulle säkert göra dem gott, och snart skulle de ha ändrat sig, tänkte jag. 

På simhallsparkeringen insåg jag dock att Adam fortfarande hackade tänder och när Elliott slog till med ännu ett avgrundsvrål som sedan övergick i stilla, hulkande gråt så förstod jag att slaget var förlorat. Världens bästa au pair skulle behöva ge upp, åka hem till barnens mor och erkänna att "nej, jag lyckades inte ta dem till simningen"...

Det hela slutade trots allt gott. Ingen mer än jag verkade se min insats som ett misslyckande och efter varsin kopp varm choklad var pojkarna redo för scoutträffen på kvällen. Frågan är bara, vad lär vi oss av detta? Är det a) Packa ned extra tröjor och vantar till nästa fotbollsträning så att de inte fryser ihjäl, eller b) Se till att ungarna inte har för många fritidsaktiviteter på en och samma dag, för det orkar de inte...?

Jag inser nu att det här är jordens mest onödiga blogginlägg - ingen människa kan bli varken lyckligare, gladare, klokare eller, tja, roligare av att läsa detta, men jag kände ändå för att dela med mig av min otroligt oviktiga dag.

Tack för mig! /M