MARIA

I det här landet är i stort sett alla människor med så kallade serviceyrken otroligt otrevliga (hemsk generalisering, jag vet, förlåt). Vare sig det handlar om kassörskan i mataffären eller gubben i biljettkuren på tågstationen så kan du nästan utgå ifrån att du inte kommer mötas av varken ett leende eller en trevlig attityd. Jag tycker det här är väldigt konstigt, för England i övrigt är ju för sjutton uppbyggt av bara en massa "please", "thank you" och "pardon". Hur som helst, idag upplevde jag dock något exceptionellt, ovanligt, otroligt, ja nästan ofattbart...

Vägen till och från barnens skola går genom den lilla byn Chertsey, där gatorna är gjorda för att en undernärd häst och en mycket lite vagn ska kunna ta sig fram - de är med andra ord inte anpassade efter en stor, sjusitsig Ford (som jag kör). Det gäller alltså att ta det lugnt och vara en schyst och trevlig trafikant och släppa fram de andra bilarna ibland. I morse efter att jag lämnat av barnen och var på väg hem igen mötte jag en stor buss på en av Chertseys små gator. Jag insåg att det skulle bli svårt för oss att mötas, då folk parkerat på bägge sidor av minivägen (i Sverige hade det utan tvekan suttit stora "Förbjudet att stanna"-skyltar, men inte här inte) och eftersom jag inte hade bråttom stannade jag helt enkelt så att bussen kunde passera.

De flesta engelska bilister/busschaufförer brukar i ett sådant läge höja handen och tacka, dock utan att le, eller möjligen blinka till lite med ljuset. Men det gjorde INTE den här mannen. Nej, denne glade chaufför nöjde sig minsann inte med ett vanligt tack utan han vinkade, gjorde tummen upp, blinkade med helljuset trettiosjutton gånger, alltmedan han log som ett litet barn på julafton. "Tragisk kille som försöker ragga i trafiken", tänker ni, men nej - jag tror faktiskt att han bara var en väldigt go', glad och tacksam typ som uppskattade min gest. 

Hela händelsen gjorde så starkt intryck på mig att jag kände att jag behövde dela ögonblicket med någon, så jag ringde helt sonika upp min vän Karin (som jag talat med ungefär trettionio sekunder tidigare) och berättade om den glade busschauffören. Karin, som också upplevt  "servicemänniskorna" i detta tjuriga land blev nog lite chockad men gladde sig sedan förstås å mina vägnar.

Ja, det var det helt enkelt. Mitt möte med englands kanske ende glade busschaffis!