MARIA

Idag är det Fisn n chips-dag hos familjen Gibson. Lite fredagslyx så där, tänker förmodligen föräldrarna. En aning ironiskt bara, med tanke på att ingen av barnen egentligen tycker särskilt mycket om fisk. Idag blev det därför korv och pommesfrites istället och det gick verkligen hem hos dem. Men inte hos mig! Jag är absolut inte kinkig med mat men konstiga, fettiga korvar med läskiga, "okrispiga" pommesfrites hör inte till mina favoriter.

Som tur var åt jag en ganska sen lunch idag, så jag var inte särskilt hungrig när barnen åt. Senare ikväll, när jag är barnvakt, ska jag ugnsbaka en torskfilé med lite goda kryddor och så koka potatis till. Jag längtar!

The Good Life eller Uppsatser, tunnbröd och benvärmare

Jag har kommit på något. Jag ältar saker. Alla saker. Alldeles för mycket och för länge. Jag avskyr när jag måste inse att "Nej, det här blev inget bra alls men det finns inget att göra åt det, så nu måste du släppa det och lämna det bakom dig". Allra värst är det när något är mitt fel och det inte går att ändra på. Jag är fullt medveten om att detta förmodligen är det yttersta beviset på det jag misstänkt en längre tid - jag är inte riktigt vuxen än.

Ett smakprov på saker från det förflutna som jag fortfarande ältar/ångrar:

Å andra sidan är jag nöjd med att ha univeritetsbehörigheten från Natur, tycker mycket bättre om brittisk dialekt som jag (förhoppningsvis) får lära mig nu och är glad att jag använde den där tiden som jag inte la på kemi till mycket roligare saker. Vad gäller tvåspråkigheten så är det faktiskt okej att vara lite bitter, men det är inte så mycket att göra åt saken. Mina föräldrar kan faktiskt varken franska eller italienska flytande och det är ju inte direkt så att jag velat byta ut pappa mot mannen i rubriken.....

London vs Örebro eller Funderingar en vanlig måndag i januari

MEN! Ibland längtar jag hem. Till exempel när jag åker tillbaka till Staines själv efter en helt fantastiskt bra helg med finbesök i form av Anna och Linda, slår på datorn och möts av följande skrivbordsbakgrund:

Då vill jag byta ut fantastiska London mot en sommardag i mitt älskade mini-Örebro och kaffe med mamma och pappa på lekstugetrappan, kvällsspromenad till OKQ8 med Sara, en spontansväng till badstället i Glanshammar, kall öl på Strömpis, hamburgerstekning (läs: glass på kontoret) med bland andra de där två på bilden, mys vid Svartån eller på Karrotaket med några av alla mina fantastiska vänner och allt det där andra som hör sommar-Örebro till. 

Men vet ni vad det bästa är? I stort sett allt det där kommer jag få uppleva om bara några månader när jag kommer hem till Sverige igen. Innan det ska jag ha världens bästa vår i England med jättefint väder och fantastiskt sällskap varenda dag. Det känns fint! Idag ska jag och Karin, mitt stöd i livet, äta myslunch i Staines och sedan blir det iPod-jakt (8GB är för lite, jag suktar efter en 120GB-variant). På söndag bär det av till Brighton och om bara någon månad kommer världens bästa Sara på besök!

LMA i utlandet eller Finally LONDON BABY

Efter jordens mest intensiva helg med LMA (och Englandskarin!) är jag fruktansvärt trött men mer än nöjd. Att skriva om allt vi hunnit med skulle ta alldeles för lång tid, så jag nöjer med mig ett gäng nyckelord:

LMA, gå, tunnelbana, Camden Market, Starbucks, fish n chips, Portobello Road, LP-skivor, gå mer, sjalar, regn, öl, smycken, jättesovsal, gå ännu mer, sol, drinkar, Staines, Brick Lane, Primark, Oxford Street, prins Charles, Marylebone Hotel/Mandeville Hotel, Russell Square, mind the gap, Platform 9¾, PJ, alldeles gratis kväll på lyxlyxlyxklubb, Stellan Skarsgård, Australian teeth, Peter Stormare, LONDONBABY!

Pricken över i:et var att Anna tipsade mig om detta fantastiska klipp. Luta er tillbaka, lyssna, titta, njut!

Inauguration eller En historisk dag

Obamas pappa är från Kenya i Afrika. Min värdmamma är från Ghana i Afrika. För henne var det här en helt enormt stor dag. Jag har alltid tyckt att det är så konstigt att det där med hudfärg ska vara så noga. Svart, vit, röd, gul, grön... Vad spelar det för roll?  Idag insåg jag dock att det spelar roll. Inte på så vis som alla puckon som gör skillnad på oss tycker att det gör, men på ett annat sätt. För bara några årtionden sedan kunde en afroamerikan i USA inte åka med vilken buss som helst eller äta på vilken restaurang de ville. Idag är en afroamerikan en av världens absolut mäktigaste människor. Då spelar roll för den som hade fått sitta på skruttplatsen på bussen (och förhoppningsvis för oss andra också).

Där satt jag i soffan tillsammans med ett gäng som jag kanske inte hade kunnat åka buss eller äta på restaurang med om vi befunnit oss i USA för 50 år sedan, och såg hur USA fick sin förste afroamerikanske president. Elliott och Adam låg och vred sig på golvet och undrade om det var klart snart, under hela Obamas tal. De kommer förmodligen inte vakna upp imorgon och tacka sin mor för att hon tvingade dem att stänga av Simpson's för att uppleva detta historiska ögonblick. Samma sak gäller för i övermorgon och nästa vecka. Men om några år kanske de kommer vara glada över att de fick vara med den dagen då Barack Hussein Obama blev president i USA. Det kommer åtminstone jag vara, även om det bara var på en liten 28''-TV i familjen Gibson's vardagsrum i Staines. 

Gud vad pretentiöst det här blev, bäst att jag ger mig nu. 

Tack och hej! /M

Ps. Är det okej om jag är lite ledsen när jag vaknar imorgon bitti, över att jag inte går i gymnasiet längre? Onsdagsmorgnarna med KNH var så mysiga och imorgon hade vi säkert fått analysera Obamas tal...

Miljömedveten åttaåring? eller "Wasting electricity is worse than hitting someone!" 

I det här landet är alla, och då menar jag verkligen alla, väldigt mån om att spara energi. Antlingen beror det på att de är väldigt miljömedvetna (förmodligen inte, eftersom de åker väldigt mycket bil) eller också är det bara så att el är väldigt dyrt. Det är aldrig mer än preciiis tillräckligt varmt i huset, kylskåpsdörren får inte stå öppen mer än några sekunder och det är dödsstraff på att lämna en enda lampa tänd när man lämnar rummet. Jätterbra på många sätt och vis, men, till en viss gräns! Häromdagen upplevde jag följande:

Elsa: Adam slår mig!

Jag: Sluta med det! Varför slåss du?

Adam (med otroligt upprörd falsettröst): Hon slösar på elen!!!

Jag försöker förklara för honom att det inte är ett skäl att slå någon (man ska aldrig slåss, så det så), även om det är dumt att slösa. Efter en stunds argumentation där bland annat citatet i rubriken dyker upp ber han ändå om ursäkt. I efterhand inser jag dock att kanske tänkte lille Adam i ett större perspektiv - slösar vi energi så dör säkert en massa människor och djur, på lång sikt. Fast jag måste ändå säga att han ändå tjänat på att använda sig av en icke-våldsam protest mot systerns miljöförstörande...

Jag har skaffat nya vänner! Tre stycken till och med!! Min första heter The Book Thief, och är en riktig vuxenbok på äkta engelska. Mycket bra hittills! Nummer två, min nya, fantastiska MacBook, hjälper mig just nu att skriva detta inlägg. Slightly second-hand men svart, snygg och superbra! Den tredje och sista är, hör och häpna, till och med en riktig människa. Jag vet inte vad hon heter, men hon sitter i receptionen på mitt college. När jag var där i torsdags (på fel dag tydligen, trots att det stod 8 januari på lappen) var hon superserviceinriktad samt berömde mig för min engelska. Efter det är vi bästisar och idag när jag kom och hade glömt mitt ID (man måste ha det för att få komma in på området - jättelarvigt!) skickade hon inte hem mig, som de egentligen ska göra, utan istället fixade hon så jag fick ett specialbesökspass. Som sagt, tre nya vänner! 

Skämt å sido, jag HAR faktiskt träffat lite nytt folk, så det så! I lördags var jag och Karin ute i Wokingham med svenska Ellinor och igår blev det middagi Woking med svenska Hanna, Sara och Alexandra samt tyska Henriette (YES! En kompis att prata engelska med). Jag trivs!

Fåglar som sjunger utanför sovrumsfönstret i januari, det har vi faktiskt inte hemma. Och om en vecka och två dagar landar Anna och Linda på Stansted - LMA är åter samlat. Jag längtar!

Tralala eller Bara en tanke

Man kanske skulle ta och skriva en bok? Jag har ju ganska mycket fritid, hyfsad fantasi och saknar faktiskt skrivandet från skolan en del.....

Att två veckor kan gå så rasande fort är för mig ett mysterium.  Visst, jag har hunnit med hur mycket som helst men ändå känns det som det var igår jag satt på Heathrow och rasade över att mitt plan hem var försenat. Hur som helst så har jag haft förmånen att få umgås med världens bästa människor i världens bästa stad i fjorton hela dagar. Jag har så ofantligt bra kompisar och jag märkte direkt att jag saknat dem ännu mer än jag trodde!

Dessutom insåg jag just, förmodligen mer än någonsin tidigare, hur otroligt mycket jag älskar min familj. Hur sjukt orättvist är det egentligen inte att bland alla de drygt 6 miljarder människor som finns på jorden är det bara en - jag - som har den bästa mamman, den bästa pappan, den bästa systern OCH den bästa brodern. Finns det en Gud så har har ju favoriserat mig något helt otroligt (enligt min åsikt). Å ena sidan gör det just nu fysiskt ont i hjärtat och jag vet verkligen inte hur fasen jag ska klara mig utan min familj i flera månader, å andra sidan vet jag att det kommer gå hur bra som helst. Den här gången vet jag vad jag kommer till. Jag känner folk, jag hittar överallt, jag behöver inte vara rädd för att köra över på fel sida av vägen (peppar, peppar) eller ta fel på tvillingarna. Dessutom finns det Skype, msn, telefon, mail, brev och en hel massa andra sätt att kommunicera trots många mils avstånd.

Ja, det blir bra att hänga här ett tag till, det vet jag. Barnen hade saknat mig jättemycket och jag tror bestämt att de hade vuxit lite under de två veckorna jag varit borta. Jag fick två jättefina teckningar av Elsa, en med Sverigetema och en som det stod "No 1 Au Pair" på. Världens bästa är de, mina barn, och jag har verkligen saknat dem. Imorgon ska jag förhoppningsvis träffa Karin också, henne har jag också saknat!

Over and out /M