MARIA

Att två veckor kan gå så rasande fort är för mig ett mysterium.  Visst, jag har hunnit med hur mycket som helst men ändå känns det som det var igår jag satt på Heathrow och rasade över att mitt plan hem var försenat. Hur som helst så har jag haft förmånen att få umgås med världens bästa människor i världens bästa stad i fjorton hela dagar. Jag har så ofantligt bra kompisar och jag märkte direkt att jag saknat dem ännu mer än jag trodde!

Dessutom insåg jag just, förmodligen mer än någonsin tidigare, hur otroligt mycket jag älskar min familj. Hur sjukt orättvist är det egentligen inte att bland alla de drygt 6 miljarder människor som finns på jorden är det bara en - jag - som har den bästa mamman, den bästa pappan, den bästa systern OCH den bästa brodern. Finns det en Gud så har har ju favoriserat mig något helt otroligt (enligt min åsikt). Å ena sidan gör det just nu fysiskt ont i hjärtat och jag vet verkligen inte hur fasen jag ska klara mig utan min familj i flera månader, å andra sidan vet jag att det kommer gå hur bra som helst. Den här gången vet jag vad jag kommer till. Jag känner folk, jag hittar överallt, jag behöver inte vara rädd för att köra över på fel sida av vägen (peppar, peppar) eller ta fel på tvillingarna. Dessutom finns det Skype, msn, telefon, mail, brev och en hel massa andra sätt att kommunicera trots många mils avstånd.

Ja, det blir bra att hänga här ett tag till, det vet jag. Barnen hade saknat mig jättemycket och jag tror bestämt att de hade vuxit lite under de två veckorna jag varit borta. Jag fick två jättefina teckningar av Elsa, en med Sverigetema och en som det stod "No 1 Au Pair" på. Världens bästa är de, mina barn, och jag har verkligen saknat dem. Imorgon ska jag förhoppningsvis träffa Karin också, henne har jag också saknat!

Over and out /M