Idag hade jag en dålig dag. Trött, förkyld (min satans hosta vill inte ge sig) och sur på allt. För första gången på tre veckor var jag arg på min värdfamilj, men egentligen var det inte deras fel, så det var lite korkat av mig. Igår bad de mig att sitta barnvakt några kvällar framöver, vilket jag förstås gick med på. Det ingår ju i avtalet och det var inte särskilt många tillfällen det handlade om, så jag var nöjd och glad utan att titta så noga på datumen. Sedan insåg jag att de prickat in minst en fredag eller lördag varje helg de närmaste fem veckorna! Inga långhelger i London eller minisemestrar på annan ort här inte... När flyg från Sverige och hit för Anna, Linda och Lisa dessutom visade sig vara hutlöst dyrt blev det för mycket. Var väldigt nära att jag la en lapp: "Tack och hej men nu ger jag upp och åker hem".
Men att tänka så där negativt är bara självdestruktivt och har aldrig hjälpt någon, insåg jag sedan. Jag har ju faktiskt mycket mer fritid än många andra au pairer, och den helgen när mamma, pappa, Lovisa och Anders kommer och hälsar på är jag i alla fall ledig. Nej, så himla farligt är det faktiskt inte och efter en långpromenad i regnet och lite mat i magen kändes det riktigt bra igen. Och en liten nioåring som lägger huvudet på sned och säger "I love you, Maria" hjälper också till utan att hon vet om det själv...
/M
Ps Idag är det för övrigt bara tre månader kvar till julafton. Jag längtar!
Hur sjutton kan det ta 65 minuter att kliva upp, duscha (ej tvätta håret) och äta frukost?! Hur kan man roffa åt sig sin fjärde våffla för veckan när man vet att ens syskon bara fått en var? Hur kan man börja gråta över att ens bror delar den gemensamma våfflan ojämnt? Allt detta är långt bortom mitt förstånd, men så var det ju också ett tag sedan jag var lågstadieliten...
Igår åt jag för övrigt shepherd's pie, så nu är jag nästan brittisk på riktigt!
Nyss var det fredag och jag hade två hellediga dagar att se fram emot, men nu är det plötsligt snart måndag igen... Tiden går verkligen fort när man har roligt! Jag har i alla fall haft en jättetrevlig helg och är nu hyfsat utvilad inför en ny arbetsvecka. Vet dock inte om det jag gör är värt att kalla arbete - jag anstränger ju inte direkt ihjäl mig. I och för sig är jag uppbokad ungefär 30 timmar i veckan och det är ju ett ganska stort ansvar att ta hand om tre barn helt själv men jämfört med mitt senaste år som jag spenderade på Max där tempot är skyhögt, är det här rena semestern. På gott och ont förstås, lite långtråkigt kan det bli ibland, men jag trivs ändå bra här.
Helgen var det ja... Igår var jag, Karin och Veronica bjudna på middag hos Sanna i Camberley och sedan blev det utgång. Jag lyckades förstås glömma kvar mitt leg hemma hos Sanna men det löste sig ändå och kul var det. Idag har jag legat hemma och sträckläst del två i Millennium-serien av Stieg Larsson. Fruktansvärt bra böcker!
Jag är för övrigt jättesugen på att gå på konsert. Sara berättade att hon ska se Sigur Rós i Frankrike om några veckor och efter det har jag haft världens musiksug. Allra mest lockar den här mannen - förmodligen jordens bästa artist. Han kommer till England om några veckor, synd bara att en konsertbiljett kostar 2000 kronor...
Ballet/Tap/Modern eller "Inte är det som hemma i trädgår'n inte"
(Obs, jag har inte stavat fel till balett, det heter så på engelska!)
Igår efter att jag och pojkarna varit på simning skulle vi åka förbi kyrkan och hämta upp Elsa från "Brownies" (ungefär samma grej som scouterna). Vi var lite tidiga så under tiden vi väntade roade killarna sig med att smyga runt i sina sandaler med blinkfunktion (det blev en tävling, den som kunde gå längst utan att skorna började blinka vann) medan jag hade gott om tid till att läsa tråkiga meddelanden på en anslagstavla.
Det var mest små infoblad om kyrkans kommande aktiviteter men så fanns där en lapp som skilde sig en aning från mängden. Vid första anblicken såg den ut som en vanlig liten lapp, med information gruppindelning till kyrkans danskurser, men det stod också något mer. Efter vart och ett av dansarnas namn stod en bokstav - A, B, C eller D. Förmodligen fyra olika nivåer, tänkte jag, tills jag såg rubriken: "Results Ballet/Tap/Modern Exams." Det var betyg på hur bra de dansat vid sina "exams"!! KUL för lilla Rachel 8 år som var den enda i sin grupp med betyget D, alla andra hade A eller B. Hon kommer säkert inse att hon måste jobba hårdare för att hänga med och utvecklas massor under de närmaste månaderna. Eller inte. Jävla skitsystem, som Anna skulle sagt.
Tänk efter bara några veckor här börjar jag redan med "Så är det minsann INTE i Sverige" men faktum är att så är det ju inte i Sverige. Kanske är vår rädsla för elitsatsning anledningen till att vi inte vinner OS-guld, får Nobelpris eller är först till månen men jag måste säga att jag tycker det är sunt. Är man åtta ska man inte dansa för att få ett fint betyg, spela piano för att få ett diplom eller gå till skolan för att få en "Star of the Week"-lapp. Nej, man ska göra det för att det är roligt, så det så!
/M
Ps. Citatet i rubriken är gammalt, förmodligen från sent 50-tal. Det kommer från min fars farbror som under solsemestern med familjen Andersson (de bjöd på allt) fick frågan om han trivdes...
I eftermiddags lagade jag middag och barnen gjorde läxor vid köksbordet. Jag blev då vittne till denna mycket intressanta diskussion:
Elsa: A girl in my class told me what it's like to have your period.
Adam: Period, what's that?
Elsa: The period is when there's blood coming from your.. You know. But you only get it when you've got boobs.
Adam: But I don't have boobs?!
Elsa: No, because you're a boy. Then you won't get your period.
Efter att de funderat vidare kring detta en stund konstaterade Elsa att det var synd om henne eftersom hon har sitt kvar men tur för alla de som redan haft det. När jag upplyste de små barnen om att det inte riktigt var så enkelt, utan att "the period" är något som återkommer varje månad trodde de knappt sina öron...
Dagen har jag annars ägnat åt tre saker:
1. Hitta en fotoautomat så att jag kan fixa ett foto till mitt rabattkort som ger billigare tågbiljetter. Verkar vara en helt omöjlig uppgift och det enda jag hittade var en fotobutik som tog 6 pund för ett foto. Rena rånet ju!
2. Hitta ramar att sätta foton på nära och kära i. Också totalt omöjligt - finns inte en enda ram i hela Staines (jag var i ungefär 10 affärer) i A4-storlek.
3. Öppna ett bankkonto. Det gick i och för sig nästan, måste bara åka dit med pass och lite grejer så är det förhoppningsvis ordnat. Finns för övrigt helt sjukt många banker i den här pluttestaden.
Idag for jag till Windsor och hängde lite med drottning Elisabeth och gänget. Nej, inte riktigt, men jag träffade tre andra svenska au pairer och hängde lite med dem. Karin och Veronica från Nyköping och Sanna från Vimmerby - alla tre verkar hur trevliga som helst, så det var kul. Nice med lite jämnåriga att umgås med för även om barnen är hur bra som helst så är en liten paus från dem ibland helt klart nödvändigt. Under dagen kikade vi lite på Windsor Castle och gick sedan en guidad tur Eton College (där bl a prinsarna William och Harry gått, och även the Mr Darcys, både den i Stolthet & fördom och den Bridget Jones dagbok, förstås!). Jag kände mig väldigt nöjd med att ha gått på Karro istället för på internatskola kan jag säga, men det var i alla fall kul att se.
På tåget hem blev jag plötsligt väldigt sentimental. Jag satt och lyssnade på musik när plötsligt Beatles "All You Need Is Love" dök upp och av någon anledning blev jag så där löjligt känslosam och började fundera över texten och främst då titeln. Det är ju inte riktigt sant, att kärlek är det enda som behövs (lite vatten, mat, kläder, tak över huvudet osv underlättar ju avsevärt), men med lite kärlek kommer man långt. Efter att ha konstaterat detta satt jag där i min ensamhet på tåget och kände mig så otroligt tacksam. Jag har världens bästa familj hemma i Sverige som älskar mig och massor med fantastiska vänner lite överallt i världen som (förhoppningsvis) inte tycker helt illa om mig. Ja, jag är otroligt lyckligt lottad och det känns fint. Tack allihop för att ni finns, jag är så glad att jag har er.
Efter en vecka ute på landet kände jag att det var dags för lite storstadsliv. Väldigt praktiskt att ha miljonstaden London runt knuten i ett sånt läge... Lägligt nog skulle familjen också in till London, med söndagsskolan, så jag passade på att snylta lite skjuts till tågstationen. Och som om gratis bilfärd inte vore nog - väl på tågstationen bjussades det på tågbiljett (som annars kostar 10 pund, rena rånet!) som senare visade sig fungera som tunnelbanebiljett inne i stan också. Kyrkan betalde, tack för det (tack Gud!).
När vi kom fram till London och Waterloo station sa jag adjö till söndagsskolegänget, vars ledare - en tant i sextioårsåldern - för övrigt tränar stenhårt på att lära sig säga "Örebro". De begav sig iväg på någon kyrkgrej och jag fortsatte själv mot city med the Tube. Mitt första stopp blev också lite kyrkligt - både mamma och Sara har pratat om att Svenska kyrkan anordnar au pair-träffar, så jag började min storstadsdag med att lokalisera Svenska kyrkan i London. Det gick relativt smärtfritt och jag har räknat ut att om det stämmer med tågtiderna hinner jag åka dit på onsdagskvällarna och hänga lite och äta kanelbullar om jag känner för det.
Mitt mål var dock inte att dagen skulle gå i kyrkans tecken, så näst på listan stod något lite mer syndigt - shopping och sightseeing. Först tog jag en sväng förbi Picadilly Circus och sa hej till Eros, han såg ut att må bra, och sedan kollade jag in lite affärer kring Oxford Street. Efter ett tag började mina ben signalera att de var i behov av vila, plus att det lilla kaffesuget satte in - räddaren i nöden blev förstås Starbucks. Jag har aldrig tidigare varit med om att få det jag beställt så fort, det var verkligen dundereffektiva gänget som jobbade, men när det kom till att få sittplats blev det värre. Efter att ha väntat en stund och sedan armbågat mig fram genom folkmassan fick jag dock tag på ett trevligt bord. Där satt jag i godan ro med mitt kaffe, skrev lite vykort och tittade på folk.
Next stop; Harrod's. Utanför stod djurrättsaktivister och uppmanade mig att bojkotta stället, för Harrod's säljer tydligen pälsar, men jag pressade ned det dåliga samvetet i skorna med motiveringen att jag ju faktiskt inte tänkt köpa någon päls. Faktum är att jag inte köpte något alls utan strosade mest omkring och kikade på alla dyra, otroligt onödiga men ganska roliga grejer. De hade redan börjat med en julavdelning, lite väl tidigt tyckte jag.
Resten av dagen spenderade jag på lite alla möjliga ställen i staden. Jag har fått en lista av Anna (och en Londonguide av Lisa och Linda som också innehåller många bra tips) med saker som jag kan göra om jag får tråkigt i London. Målet är förstås att allt på denna ska vara avklarat lagom tills jag åker hem igen, så det gäller att ligga i. Sammanfattningsvis har jag haft en väldigt bra dag, och billig blev den. Hade jag betalat varje tunnelbanetur separat hade förmodligen hela min första lön varit borta nu. Återigen tack till kyrkan!
På kvällen har jag umgåtts med familjen och de är verkligen världens bästa. Nu har pappan kommit hem från sin jobbresa också och på något sätt är de ännu härligare när de är allihop. Barnen tittar gärna in hos mig och försöker sig på att läsa lite svenska när jag sitter vid datorn och idag hamnade de här alla tre samtidigt. Alla ville sitta i knät, fråga tusen saker, berätta vad de gjort under dagen, titta på alla mina foton och skicka smileys till Louise - och gärna allt på en gång. Världens mysigaste barn är de, och jag kan inte låta bli att tycka så otroligt mycket om dem.
Det var allt för idag. Tack och hej!
Får inte glömma att gratta mamma som fyller år idag (trots att hon förmodligen inte läser det här): grattis på födelsedagen kära mor!
I natt drömde jag att jag var tillbaka på Almbyskolan. Alla barnen hade blivit jättestora - eller ja alltså inte fem meter långa, tre meter breda och femtio år gamla, utan mer lagom stora. Till min fasa kände några av dem inte igen mig först men när jag talade om vem jag var blev de i alla fall jätteglada, så det var ju bra. Sedan träffade jag Meryl Streep och hon var verkligen hur trevlig som helst. Jag undrar bara vad hon gjorde i Örebro.. Kanske träffar jag henne i natt igen, i sådant fall får jag fråga.
För övrigt har jag hittat världens konstigaste radiokanal här. Den heter, som rubriken avslöjar, London's Heart och spelar en väldigt konstig blandning av musik. För det första verkar det vara blandat covers och original och det finns liksom ingen logik i vilka låtar som spelas i originalversion och vilka som framförs av någon random britt. Men det allra konstigaste är att den här radiokanalen i stort sett bara spelar min favoritmusik. Vadå konstigt, du gillar väl typ pop och så är det en popkanal, kanske någon tänker, men då har ni feeel. Min musiksmak är mer komplex än så, och det är uppenbarligen London's Heart också. Där spelas allt från Motown, Stones och 60-talspophits till 90-talsnostalgifavoriter, nya partylåtar och lite mer okända godbitar - bara sånt jag gillar. Tyvärr dyker det upp ett och annat stolpskott emellanåt men det får man ta. Heja London's Heart säger jag!
/M
Ps. Linda, det blev Casual Friday idag! Jag kom på att det var onödigt att ta på fina kläder på morgonen eftersom jag ändå tänkte gå ut och springa under förmiddagen, så det var mjukisbrallor på när jag skjutsade barnen imorse!
I England är ca 50 % av barnen lätt överviktiga alternativt smällfeta och runt 50 % pinnsmala. Jag förstår inte hur det går till, med tanke på att de äter ungefär samma mat. En typisk engelsk unge (eller rättare sagt, mina engelska barn) äter en macka, några kex, kanske en frukt, eventuellt någon skum korv eller "cheesestick" samt en läskig liten isglasspinne till lunch. Gott, not. Min lunch idag är av nästan samma typ; en dubbelmacka deluxe med ost, skinka och körsbärstomater. Kanske pimpar jag det hela med ett par digestivekex med jag tror jag hoppar över glasspinnen. Än så länge tycker jag att den engelska maten är rätt okej men jag undrar hur lång tid det tar innan jag bryter samman av längtan efter svensk mat...
Ungefär 90 % av de blandade feta och smala små barnen måste tyvärr klassas som fula. Förlåt, jag menar inget illa, men engelska barn är bara inte särskilt vackra. De är glada, mysiga och jättesöta till sättet men har helt enkelt inte utseendet på sin sida. Förutom mina barn då, förstås. De är jordens sötaste, fast det kanske beror på att de inte är helt och hållet engelska (deras mamma är från Ghana).
Nog om detta. Idag har jag varit på collegeintroduktion, inte särskilt spännande och inte särskilt svårt. Efter ungefär en miljon timmars väntan (länge leve det svenska kösystemet och den svenska strukturen) fick jag göra ett språktest och placerades sedan i en grupp på "Advanced Level" (inte så konstigt, många av de andra som var där verkade kunna ungefär tre ord engelska). På tisdag börjar själva kursen och då får jag förhoppningsvis träffa lite kul folk. Läraren verkade i alla fall hur skön som helst, så det bådar ju gott.
Tack och hej /Marreee
(Haha, AnnaPe, nu har jag blivit en sån där du hatar som skriver tråkiga saker om vad den gjort under dagen :P Det här inlägget handlar verkligen om smörgåsar och tjocka barn. Intressant, NOT)
Som ni märker har jag nu tillgång till internet och det känns skönt. Började bli riktigt jobbigt att inte ha någon vettig kontakt med världen där hemma. Trots att jag inte kunnat skriva här på några dagar, har jag ändå lyckats författa ett par blogginlägg som jag sparat på datorn. Dessa går nu att finna lite längre ner på sidan för den som är intresserad.
Numera är jag kuuuuuung på att köra på vänster sida. Eller nja, men det går hur som helst riktigt bra. Engelsmännen är för övrigt galna i två saker när det gäller trafik:
Ett; rondeller. Jag tror inte att de vet vad högerregeln är (eller i deras fall, vänsterregeln?) för det finns inga normala korsningar där de skulle kunna tänkas behöva tillämpa den! Antingen är det korsningar med huvudled på ena hållet och "give way"-skyltar på andra, eller så är det rondeller. Enorma rondeller, stora rondeller, små rondeller, pyttesmå rondeller - you name it. Vissa är så små att de knappt kan räkas som rondeller, men har ändå en liten platta i mitten (med en diameter på uppskattningsvis fyrtio centimeter) som man ska köra runt. Löjligt tycker jag, praktiskt tycker förmodligen de.
Två; blinkers. Engelsmännen är fullkomligt besatta av att använda blinkersen. De blinkar in i rondeller, runt i rondellen, ut ur rondellen, ut från uppfarten, vid finjustering av fickparkeringen, vid passage av parkerad bil osv, osv...
Imorgon börjar mamma Joyce jobba igen så då är det bara jag och kidsen mellan sju på morgonen och sex på kvällen. Mellan nio och tre är de dock i skolan, så då ska jag börja på college. Spännandeee...
(Rubrik nummer två idag är det nog tyvärr inte så många som känner igen, möjligen min syster men jag tror inte att hon läser detta. Citatet kommer från den bästa julkalendern genom tiderna; Mysteriet på Greveholm.)
Dilemma eller Det finns säkert nåt ordspråk som beskriver det där
När ni där hemma hör av er längtar jag efter er så mycket att det nästan gör ont. Å andra sidan, när jag inte hört något på ett tag längtar jag hem nästan ännu mer.
However, det är inte på något sätt dåligt här, jag trivs jättebra. Ser fram emot collegeintroduktion på torsdag, ska bli trevligt att (förhoppningsvis) få träffa lite folk i min egen ålder. Det faktum att mitt hår trivs här får också räknas som pro England – den fuktiga luften gör att det blir riktigt bra lockar utan att jag behöver göra någonting alls. Och sjuåringar som blir alldeles lyckliga när man vill leka med lego med dem, väger också upp det dåliga lite grann…
Right side eller Wrong side eller Left side eller Correct side eller Whatever
Numera kör jag på vänster sida av vägen med en enorm bil som är högerstyrd – asläskigt! Mina första turer på fel sida av vägen har dock gått över förväntan, bilen är hel och alla lever (peppar, peppar). To be continued…
Idag slog den (förmodligen första av många fler) stora hemlängtan till. På eftermiddagen mådde jag inte så bra; jag är förkyld som en gris och var dessutom jättetrött och hade huvudvärk. När mamma och pappa ringde längtade jag hem så mycket att jag var nära att ge upp helt och hållet och ta en taxi till Heathrow. Efter en liten eftermiddags-”nap” kändes allt dock mycket bättre och nu känner jag att jag är på G. Det är full fart och heja heja, precis som hemma.
Dagen som helhet får ändå klart godkänt. Förmiddagen spenderade jag, ateist som jag är, tillsammans med familjen i metodistkyrkan – det gäller att ta seden dit man kommer. Det var dock inte så farligt mycket hallelujah utan rätt okej. Efter ungefär en femtedels gudstjänst eller nåt sånt, där det mest var någon gubbe som stod och snicksnackade om hur ofta man läser Bibeln, hängde jag med på lite söndagsskola. Där lärde jag alla barn, och de vuxna med för den delen, allt om Sverige. Eller ja, jag berättade att huvudstaden hette Stockholm och inte Oslo, och så försökte jag lära dem att säga ”Örebro”. Den mest entusiastiske var en liten kille i sjuårsåldern och jag tror faktiskt att han var den som lyckades bäst med uttalet. Det lät ungefär som ”Oliblo” eller möjligen ”Uliblo”…
Kvällen har jag spenderat med familjen och även deras farfar med tillhörande fru som tittade in en sväng. Barnen är verkligen jordens härligaste och de får mig att känna mig så välkommen så. Idag har jag fått beröm för att jag pratar bättre än deras förra au pair gjorde i början (inte så konstigt i och för sig, hon var från Tyskland, haha)
Förhoppningsvis får jag igång Internet snart, så att jag kan dela med mig av dessa fantastiska små texter jag har författat de första dagarna. Jag har lyckats lokalisera ett trådlöst nätverk i närheten men jag vet inte om det tillhör är min familj. Förhoppningsvis är det så och då behöver jag bara ett lösenord, så är jag kontaktbar igen. Riktigt tragiskt att man är så datorberoende – jag har världens abstinens efter tre dagar utan tillgång till Internet. I och för sig är ju omständigheterna lite speciella nu eftersom jag knappt har någon annan länk till verkligheten. Hur som helst, det blir nog bra det där.
Dag två i mitt nya hemland har varit trevlig och spännande. Insåg att det var läge att inte vara trötta mongotjejen som sov hela dagen, så igår ställde jag klockan på halv tio och kände mig riktigt duktig. Hade dock glömt att ställa om mobilen, så imorse ringde mobiltelefonen istället klockan halv nio. Nice, NOT. Men jag fick istället en timme extra med familjen och det var inte fel det heller.
Idag har de visat mig sin lilla stad, eller lilla och lilla, stället är betydligt större än jag trodde och här finns en hel massa affärer och grejer. Skönt det, så att jag slipper dö de dagar jag inte kan åka in till London. Efter lunch på barnens favorit Pizza Express hann vi med både rundtur i city och lite häng i en lekpark. Jordens sötaste barn är det för övrigt som jag har hamnat hos. Härligt ärliga är de också; idag har jag fått höra att jag har fint ”wavy hair”, ”nice chubby cheaks” och en ”american accent” (och min imitation av brittiska fick betyget australiensiska). Nu har jag för övrigt lärt mig att se skillnad på tvillingarna, tror jag i alla fall. Adam, som mycket riktigt den med ett litet ärr i pannan, är en halvtimme yngre än brorsan men två centimeter längre. Elliott har ett lite mindre, rundare ansikte och en lös tand. Det är för övrigt dagens nyvunna engelskkunskap; när en tand är lös heter det att den är ”wobbely”, inte ”loose” som jag gissat på om någon frågat. Dagens bästa citat kommer från just Elliott, när hans mamma beställde en pizza som hette ”Hot American”. Han såg väldigt fundersam ut och sa sedan på fullaste allvar: ”Hot American, is that a sexy american then?”. Jag förklarade att man förmodligen menade ”spicy”, inte ”sexy”, och det köpte han…
Vad gäller hemlängtan så har det gått förvånansvärt bra men det var lite jobbigt vid ett par tillfällen idag. Först när vi köpte glass och gubben fyllde på glassmix som såg ut som den på Max (eller ja, det är klart att själva glassåsen ser likadan ut men även påsen var likadan) – då saknade jag alla på jobbet jättemycket. Sedan gick vi förbi en Specsavers-butik och då saknade jag Sara ungefär en miljon mycket. På eftermiddagen ringde pappa också, och då blev det återigen lite jobbigt men som sagt, det har ändå gått rätt bra hittills.
Då var jag alltså på plats i Staines utanför London. Kan glädja er alla med att allt har gått bra hittills – jag lever och mår bra. Vägen hit har dock inte varit helt spikrak och det började krisa lite så tidigt som på flygplatsen i Västerås.
Redan för flera veckor sen insåg jag att jag skulle ha ganska mycket grejer att ta med, och förutseende som jag är betalade jag en halv förmögenhet för att få ta med lite extra bagage. Ryan Air, som för övrigt är ett jävla skitflygbolag, har ju inte 20 kg maxvikt som normala flygbolag men efter lite ommöblering bland prylarna hade jag och mamma fått ihop tre väskor à 15 kg (egentligen vägde de 17, 16 och 14 men vad fan). Fint, tänkte vi, och kände oss otroligt nöjda. Denna lycka varade dock inte länge. Damen vid incheckningen upplyste oss om att det jag hade betalat (asmycket!) extra för var 3 väskor som tillsammans fick väga 15 kg. Vem fan är så dum att den betalar närmare 500 spänn extra för att få dela upp sina 15 ynka kilo på tre väskor???! Det enda som händer då är ju att man får med sig ännu färre grejer (jag menar, väskorna i sig väger ju en del). Tydligen finns det ändå folk som är så otroligt dumma att de vill ha det så, eftersom möjligheten finns. Hur som helst, incheckningskvinnan var sjukt snäll när mor min erbjöd sig att betala för den satans övervikten. Hon sa att det räckte om vi betalade för en av extraväskorna, så det landade på 15 kg övervikt istället för 30. Tusen tack till min kära mor som stod för denna ofantligt onödiga kostnad, men nästa gång åker jag med SAS!
Efter att jag blivit av med mina jäkla väskor och sagt hejdå till mamma bar det av mot planet. Jag som är en riktig globetrotter när det kommer till att åka med Ryan Air placerade mig förstås vid nödutgångarna mitt i planet – enda stället med vettigt mycket plats för fötterna. Efter att jag lovat flygvärdinnan att hjälpa henne ”in case of emergency” for vi iväg. Det var förstås inte bara jag som kommit på det smarta med att sitta vid nödutgången, jag hade sällskap av bland andra en tjock gubbe med jättestora sandaler, en smal gubbe som förmodligen läste vartenda ord i Times (det tog honom hur som helst hela resan att plöja igenom den) samt ett gäng otroligt ocharmiga gubbar som förmodligen skulle på någon form av ”grabb-weekend” till London. Klassiskt resovana dudes som drack öl och skrek snarare än pratade hela resan. Härligt, härligt.
Fram kom jag i alla fall och de första som mötte mig när jag klev av var ett gäng flygplatsnissar varav en var jättesnygg, otroligt jättesnygg. Detta bådar gott, heja England, tänkte jag men inte heller denna lycka blev långvarig. Väl på plats i ankomsthallen fanns där ingen familj och jag hann tänka ungefär en miljon jättehemska förklaringar till varför innan jag fick ett sms från familjen där det stod att de fastnat i bilkö men var på väg. Efter en liten stunds väntande dök de upp i folkmassorna och så bar det iväg till mitt nya hem. Var för övrigt lite ironiskt att jag flög till Stansted-flygplatsen med tanke på att de bor typ 3 km från Heathrow.
Nu är jag alltså på plats i Staines ett par mil utanför London där jag ska arbeta som au pair åt de tre barnen Gibson. Elsa är äldst, 9 år gammal och förmodligen jordens sötaste tjej. Adam och Elliott är 7 år, supercharmiga och fulla av energi. Kommer bli en rejäl utmaning att lära mig att se skillnad på pojkarna – jag antar att de är enäggstvillingar för de är helt otroligt lika. Men jag har kanske ett knep på gång; de visade mig stolt sina ärr de fått på olika sätt och jag tror att Adam är den med ett i pannan. Steg två blir sedan att lära mig deras afrikanska namn också (deras mamma är från Ghana, så de har liksom två namn var) men det väntar jag nog med ett tag. Även mamma Joyce verkar hur trevlig som helst men pappa Andrew har jag inte träffat än, han är på jobbresa till Hong-Kong men kommer hem igen i slutet av nästa vecka.
Klassiskt engelskt väder har vi här – det regnar som bara den. Jag har för övrigt redan börjat lära mig en massa bra engelska ord. ”Hard shoulder” är tydligen detsamma som vägren. Jävligt värt att veta.
That’s all for now. Puss /M
Ps. Jag ber om ursäkt för mitt otrevliga, ovårdade språk som genomsyrar stora delar av det här inlägget. Jag är inte så bitter som det låter utan trivs jättejättebra här :)
Ps igen. Fem poäng till den som vet varifrån citatet ”London, baby” kommer.
För ett år sedan var jag arbetslös. Jag hade bara varit utan jobb i ett par veckor så jag var rätt nöjd med det men kände ändå att det kunde vara läge att styra upp livet lite. Jag skrev ihop en arbetsansökan, kopierade upp typ en miljard exemplar och skickade till lite alla möjliga ställen. Efter bara någon dag ringde en tjej och sa "Hej, jag heter Sofia och ringer från Max. Vill du komma hit på intervju?". Visst, tänkte jag, och for dit. Det var tur det.
På Max har jag varken haft den högsta lönen eller de trevligaste kunderna (visst, vissa är jättemysiga men andra är fan för jävliga) men jag har ändå trivts så himla bra! Under det senaste året har jag fått flera ton självförtroende, rejält med påfyllning på tålamodskontot, massor med envishetsträning och sist men inte minst en massa bra vänner. Oslagbara LMA, världens bästa ledning (jordens bästa bitr. RC/personliga assistent!) och en hel massa andra fantastiska människor har jag fått äran att umgås med nästan varje dag i snart ett år.
Nu är det slut på det, åtminstone för ett tag fram över. Kanske är jag helknäpp som lämnar världens tryggaste och bästa ställe för något jag inte vet något alls om, men så får det ändå bli. Innan jag försvinner vill jag bara säga TACK kära maxare för det här året, jag kommer att sakna er alla jättemycket!
Fixarna Peter och Johan, två av de många fantastiska maxarna
Så här ledsen blir jag när jag när jag slutar (Foto: DeliK)
L to the M to the A - förmodligen det bästa Max har upplevt på mycket länge
