MARIA

London, baby eller It’s raining cats and dogs

Då var jag alltså på plats i Staines utanför London. Kan glädja er alla med att allt har gått bra hittills – jag lever och mår bra. Vägen hit har dock inte varit helt spikrak och det började krisa lite så tidigt som på flygplatsen i Västerås.

Redan för flera veckor sen insåg jag att jag skulle ha ganska mycket grejer att ta med, och förutseende som jag är betalade jag en halv förmögenhet för att få ta med lite extra bagage. Ryan Air, som för övrigt är ett jävla skitflygbolag, har ju inte 20 kg maxvikt som normala flygbolag men efter lite ommöblering bland prylarna hade jag och mamma fått ihop tre väskor à 15 kg (egentligen vägde de 17, 16 och 14 men vad fan). Fint, tänkte vi, och kände oss otroligt nöjda. Denna lycka varade dock inte länge. Damen vid incheckningen upplyste oss om att det jag hade betalat (asmycket!) extra för var 3 väskor som tillsammans fick väga 15 kg. Vem fan är så dum att den betalar närmare 500 spänn extra för att få dela upp sina 15 ynka kilo på tre väskor???! Det enda som händer då är ju att man får med sig ännu färre grejer (jag menar, väskorna i sig väger ju en del). Tydligen finns det ändå folk som är så otroligt dumma att de vill ha det så, eftersom möjligheten finns. Hur som helst, incheckningskvinnan var sjukt snäll när mor min erbjöd sig att betala för den satans övervikten. Hon sa att det räckte om vi betalade för en av extraväskorna, så det landade på 15 kg övervikt istället för 30. Tusen tack till min kära mor som stod för denna ofantligt onödiga kostnad, men nästa gång åker jag med SAS!

Efter att jag blivit av med mina jäkla väskor och sagt hejdå till mamma bar det av mot planet. Jag som är en riktig globetrotter när det kommer till att åka med Ryan Air placerade mig förstås vid nödutgångarna mitt i planet – enda stället med vettigt mycket plats för fötterna. Efter att jag lovat flygvärdinnan att hjälpa henne ”in case of emergency” for vi iväg. Det var förstås inte bara jag som kommit på det smarta med att sitta vid nödutgången, jag hade sällskap av bland andra en tjock gubbe med jättestora sandaler, en smal gubbe som förmodligen läste vartenda ord i Times (det tog honom hur som helst hela resan att plöja igenom den) samt ett gäng otroligt ocharmiga gubbar som förmodligen skulle på någon form av ”grabb-weekend” till London. Klassiskt resovana dudes som drack öl och skrek snarare än pratade hela resan. Härligt, härligt.

Fram kom jag i alla fall och de första som mötte mig när jag klev av var ett gäng flygplatsnissar varav en var jättesnygg, otroligt jättesnygg. Detta bådar gott, heja England, tänkte jag men inte heller denna lycka blev långvarig. Väl på plats i ankomsthallen fanns där ingen familj och jag hann tänka ungefär en miljon jättehemska förklaringar till varför innan jag fick ett sms från familjen där det stod att de fastnat i bilkö men var på väg. Efter en liten stunds väntande dök de upp i folkmassorna och så bar det iväg till mitt nya hem. Var för övrigt lite ironiskt att jag flög till Stansted-flygplatsen med tanke på att de bor typ 3 km från Heathrow.

Nu är jag alltså på plats i Staines ett par mil utanför London där jag ska arbeta som au pair åt de tre barnen Gibson. Elsa är äldst, 9 år gammal och förmodligen jordens sötaste tjej. Adam och Elliott är 7 år, supercharmiga och fulla av energi. Kommer bli en rejäl utmaning att lära mig att se skillnad på pojkarna – jag antar att de är enäggstvillingar för de är helt otroligt lika. Men jag har kanske ett knep på gång; de visade mig stolt sina ärr de fått på olika sätt och jag tror att Adam är den med ett i pannan. Steg två blir sedan att lära mig deras afrikanska namn också (deras mamma är från Ghana, så de har liksom två namn var) men det väntar jag nog med ett tag. Även mamma Joyce verkar hur trevlig som helst men pappa Andrew har jag inte träffat än, han är på jobbresa till Hong-Kong men kommer hem igen i slutet av nästa vecka.

Klassiskt engelskt väder har vi här – det regnar som bara den. Jag har för övrigt redan börjat lära mig en massa bra engelska ord. ”Hard shoulder” är tydligen detsamma som vägren. Jävligt värt att veta.

That’s all for now. Puss /M

Ps. Jag ber om ursäkt för mitt otrevliga, ovårdade språk som genomsyrar stora delar av det här inlägget. Jag är inte så bitter som det låter utan trivs jättejättebra här :) 

Ps igen. Fem poäng till den som vet varifrån citatet ”London, baby” kommer.