081029
La familia eller Snö i Sverige och pepparkakor i England
Om ungefär ett och ett halvt dygn får jag träffa min familj igen - usch vad jag saknar dem. Jag har tre hela dagar tillsammans med världens fyra bästa människor att se fram emot och oj vad mycket vi ska hinna med! Annars så rullar det på här. Idag bakade jag och barnen äkta svenska pepparkakor (med massa engelsk läskig glasyr på) och så lärde jag dem lite mer av luciasången. Elsa är hur entusiastisk som helst över allt från luciaframträdanden till att få träffa mina svenska kompisar. Flyttade man över den ungen till Sverige, om så bara för några månader, skulle hon utan tvekan bli mer svensk än jag.
För övrigt så snöar det i Sverige just nu. Kanske inte i hela Sverige, men åtminstone i Sollefteå där min vän Anna befinner sig. Snäll som hon är rusade hon nyss ut i ovädret med webbkameran i högsta hugg - allt för att jag skulle få se lite snö. Resultatet, som ni ser här nedan, blev väl lite sisådär men det är ju ändå tanken som räknas. Tack Anna!
081026
Jullängtan eller Världens bästa au pair, alla kategorier
Just nu längtar jag fruktansvärt mycket till jul. Dels för att jag då får ett par veckors semester hemma i Sverige och dels för att jul helt enkelt är den i särklass mysigaste högtiden på året (tycker jag). Jag har dock kommit på vad jag ska göra för att bota, eller åtminstone försöka dämpa, denna längtan. Jag ska öva in ett luciaframträdande med barnen som de får visa upp för sina föräldrar sen. Lite Sankta Lucia på svenska och engelska, kanske en vers eller två, en hemmagjord luciakrona och så några lussebullar - det kan ju omöjligt slå fel. Föräldrarna kommer tycka att jag är jordens bästa människa som lagt ner min själ i att lära deras små barn allt om den viktiga luciahögtiden (och tycker de inte det så har jag förhoppningsvis i alla fall haft kul med att lära barnen svenska texter).
Nu på förmiddagen, medan familjen är i kyrkan, har jag börjat planera vårt lilla framträdande och jag känner på mig att det hela kan bli hur bra som helst...
081023
Helg igen eller "Do you know that your balls look like a mini version of your bum?"
Hej och hå. Idag är det torsdag, inte tisdag som jag skrev först, och det blåser halv storm ute. Jag sitter och äter digestivekex i min säng som jag nyss bäddat med rena lakan (i mitt rum som jag dammsög igår). Jäkligt onödigt. Hur som helst har jag nu redan varit här i nästan sju veckor. Om mindre än en vecka idag kommer familjen och hälsar på och sen är det bara drygt en och en halv månad jul! Imorgon är det helg och efter att jag träffat Liv en stund på dagen så åker jag och mina englandstjejer Guildford och roar oss. Kan nog bli riktigt bra...
Barn är roliga har jag insett, apropå absolut ingenting. I bilen häromdagen var jag när att köra av vägen på grund av att jag fick lägga allt fokus på att inte tappa "seriösa aupairen som inte skrattar åt barnsliga skämt"-rollen när mina små ögonstenar började diskutera och fundera.
Av någon anledning kom vi att prata om läkare och sjukhus - skulle gissa att det faktum att Elliott tagit bort sina stygn i pannan nyss kan ha varit upphov till detta. Följande dialog ägde då rum:
Elsa: I could never ever become a doctor, because I hate blood."
Elliott (efter en stunds funderande): But there are also theese doctors who only say ’Another doctor will have to take a look at this’ and pass the patient on to someone else.
Detta är alltså en åttaårings bild av en allmänläkare på en vårdcentral - jag säger då det. Diskussionen fortsatte med lite funderingar angående människokroppen och till slut lägger Adam, som suttit tyst en stund, kommentaren i rubriken....
081019
Wobbly tooth eller Pubfredag, barnvaktslördag och Londonsöndag
Idag är det måndag och klockan är just nu en minut i ett. Jag har skjutsat till skolan, varit duktig och städat två badrum, gått en powerwalk-promenad och sedan läst lite i Camilla Läckbergs Olycksfågeln. Har lovat mig själv att börja med engelska böcker snart, men det är svårt när jag har så många bra på svenska som dessutom är mycket lättare att förstå...
Helgen var för övrigt mycket trevlig. Efter en fredagkväll på puben med Karin och Sanna spenderade jag lördagskvällen med att barnvakta lite. Vi såg allas favoritprogram Strictly Come Dancing, åt svenskt godis och toffeepopcorn (faktiskt inte så äckligt som det låter) och sedan drog jag ut Elsas lösa tand. Jag var lite oroligt att det skulle göra ont och att hon skulle börja beskylla mig för att skada henne men det gick hur smidigt som helst och jag kände mig lite som Dr Shepherd i Grey's Anatomy (även om han opererar hjärnor istället för att plocka ut lösa mjölktänder). När jag senare under kvällen berättade för mamma och pappa om mitt ingrepp och om hur Elsa sett mig som värsta hjälten efter detta, sa min kära mor något i stil med: "Tänk vad häftigt att du får vara en sådan viktig del av deras liv" . Eh, ja, verkligen coolt med lösa tänder, tänkte jag först, men insåg sedan att det faktiskt är sant. Trots att jag ibland bara vill åka hem och vara med min familj så är det ganska mysigt att vara en del av den här familjen också.
London (baby), här precis som våra fördomar säger oss att det är - regnigt och blåsigt
Söndagen spenderades i London; det blev en heldag där tillsammans med Sanna och Julia. De hämtade upp mig redan klockan nio och sedan åkte vi vidare till tågstationen där vi tog tåget in city. Julia hade aldrig varit i London förut så vi (läs: Sanna) hade planerat att hinna med alla viktiga sevärdheter. Det började inte jättebra; vi missade den guidade tur som vi tänkt börja vår dag med men vi hittade på lite annat trevligt istället. Besök på Buckingham Palace, shopping på Oxford Street och möte med Liv och Karin var några av de saker vi hann med under vår dag i storstan. Vi hade tänkt avsluta med halva priset-besök på Madame Tussaud's men de stängde tidigare än vi trodde, så det får bli en annan gång. Vi hade hur som helst en mycket trevlig dag trots molnigt väder och lite skoskav.
Idag är Elsa hemma med mig, för hon är sjuk. Kanske har mina tre små barn här varit ovanligt olycksdrabbade sedan jag kom hit eller så är de helt enkelt sjuka oftare än jag och mina syskon var. Mamma berättade en gång att hennes arbetskamrater skrattade lite åt henne när hon kom tillbaka efter sin sista mammaledighet. "Välkommen tillbaka. Fast med en tvååring, en femåring och en sjuåring kommer du knappast vara här ofta - någon av dem kommer alltid vara sjuk, så är det med barn i den åldern". Men tji fick de - skulle gissa att vi i genomsnitt var sjuka en dag var per år.
/M
081015
IKEA eller Var och hur man bäst spenderar en tisdagkväll
När man bor i England, 28 minuter från centrala London, finns det förmodligen ungefär en miljon saker att fördriva tiden med en vanlig tisdagskväll i oktober. Jag och mina vänner valde dock något ganska otippat (eller helt knasigt enligt min värdfamilj som skrattade och hånade mig) - det supersvenskaste av supersvenska: IKEA. Efter sex veckor med engelsk mat, engelskt språk och engelsk inredning (hemsk) kan det vara skönt att bryta av med en promenad bland Billybokhyllor och glöggflaskor.
Fem svenska stollar var vi som for iväg; Karin körde, jag var GPS-ansvarig och övriga tre underhöll varandra i baksätet. Efter att ha kryssat fram på motorvägen bland långtradare och annat i närmare fyrtio minuter, nådde vi till slut vårt mål - IKEA i Wembley. Under vårt besök hos möbeljätten hann vi med allt från en liten tur i själva varuhuset till noggrant botaniserande bland de svenska matvarorna. Julia och Sanna slog på stort och köpte pyttipanna, köttbullar och brunsås medan jag nöjde mig med svenskt godis och lite pepparkaksdeg. Mina små barn måste ju få uppleva ett äkta svenskt pepparkaksbak nu inför julen, och utan Daim och Ahlgrens bilar dör man förmodligen i förtid...
081013
Tretton stygn eller Det satans livet blir tydligen aldrig som man tänkt sig
Någon sa en gång att vägen till mannens hjärta går genom magen. Vägen till mitt hjärta går genom nöjesfältsnerven, eller något i den stilen. Jag älskar hur som helst nöjesfält! Ju fortare, brantare och kurvigare, desto bättre. Detta har uppenbarligen min värdfamilj förstått på något konstigt sätt (för inte har jag talat om det i alla fall) och gav mig följaktligen fyra fribiljetter till Englands näst mest besökta nöjespark. Tack för det!
Så skrev jag igår kväll och tänkte att jag skulle färdigställa mitt utkast idag genom att lägga till en utvärdering av vår dag på nöjesfältet (biljetterna gäller nämligen bara tills på torsdag och idag var enda dagen i veckan som jag, Karin och Sanna kunde alla tre). "Fyra av fem toasters", minst, hade jag nog räknat med men så kom det lite annat emellan. Till exempel ett hål i huvudet på Elliott...
Söndag kväll. Jag sitter i lugn och ro i mitt rum och läser lite när jag plötsligt hör ett vrål från trädgården. Jag hör hur pappan skriker något i stil med "jag förstår inte hur ni lyckas, att ni inte kan vara mer försiktiga" men tänker att det nog inte är så farligt; de bråkar väl bara lite om något. Men så kommer Elsa inrusande till mig med uppspärrade ögon och stänger dörren efter sig: "Adam slog Elliott i huvudet med en golfklubba och nu blöder det jättemycket". Hon förklarar att det inte var med flit utan att Elliott stod ivägen när Adam svingade klubban och jag försöker lugna henne med "det är ingen fara ska du se, det ser alltid värre ut än det är när man slår sig i huvudet för där han man massor med små blodkärl". Efter ett tag ropar dock pappan på Elsa och då börjar jag ana oråd. Jag går ut i trådgården och hittar pappan med en blödande Elliott i knät. Vi byter så att han kan gå och ringa sjukhuset medan jag tar över Elliott och den temporära blodstopparanordningen (som består av hushållspapper och en isklamp).
Jag som lider (eller vadå lider?) av något av en sjukdoms-/sjukhusfetisch och tycker att det är lite spännande med blod och sådant, lyfter lite lätt på pappret för att se hur det ser ut. Jag möts då av ett sår som är fyra centimeter långt, en halv centimeter brett och alldeles för djupt - aj fan. Mina bioplaner ställs in, Elsa får skjuts till simningen av en kompis, jag och Adam stannar hemma medan övriga två åker iväg till St Peters Hospital. Tretton stygn blir det - tre "inuti" pannan och tio på utsidan, och det krävs sex bedövningssprutor. Hyfsat duktig kille som pallar det utan att säga ett knyst måste jag säga. Tror att hans käre far var betydligt mer skärrad än han själv...
Slutet gott, allting gott. Eller inte riktigt... Idag behövde Elliott stanna hemma från skolan och tänk vilken tur att Maria alltid är hemma på dagarna. JÄVLASKITBAJSFAN! Inget nöjesfältsbesök här inte, så nu är jag besviken och arg. Arg på aupair-livet, arg på hålet i huvudet, arg på den satans golfklubban, arg på pappan som måste jobba och tar för givet att jag tar hand om Elliott, arg på mamman som är borta på kurs, arg på Adam som inte är mer försiktg, pyttelite arg på Karin och Sanna som är så snälla att de vägrar att åka till Thorpe Park utan mig. Men mest arg är jag på mig själv som är så barnslig och omogen att jag sitter här och tycker synd om mig själv när det finns en liten kille i rummet intill som kunde varit blind, hjärnskadad eller till och med död idag...
Så skrev jag igår kväll och tänkte att jag skulle färdigställa mitt utkast idag genom att lägga till en utvärdering av vår dag på nöjesfältet (biljetterna gäller nämligen bara tills på torsdag och idag var enda dagen i veckan som jag, Karin och Sanna kunde alla tre). "Fyra av fem toasters", minst, hade jag nog räknat med men så kom det lite annat emellan. Till exempel ett hål i huvudet på Elliott...
Söndag kväll. Jag sitter i lugn och ro i mitt rum och läser lite när jag plötsligt hör ett vrål från trädgården. Jag hör hur pappan skriker något i stil med "jag förstår inte hur ni lyckas, att ni inte kan vara mer försiktiga" men tänker att det nog inte är så farligt; de bråkar väl bara lite om något. Men så kommer Elsa inrusande till mig med uppspärrade ögon och stänger dörren efter sig: "Adam slog Elliott i huvudet med en golfklubba och nu blöder det jättemycket". Hon förklarar att det inte var med flit utan att Elliott stod ivägen när Adam svingade klubban och jag försöker lugna henne med "det är ingen fara ska du se, det ser alltid värre ut än det är när man slår sig i huvudet för där han man massor med små blodkärl". Efter ett tag ropar dock pappan på Elsa och då börjar jag ana oråd. Jag går ut i trådgården och hittar pappan med en blödande Elliott i knät. Vi byter så att han kan gå och ringa sjukhuset medan jag tar över Elliott och den temporära blodstopparanordningen (som består av hushållspapper och en isklamp).
Jag som lider (eller vadå lider?) av något av en sjukdoms-/sjukhusfetisch och tycker att det är lite spännande med blod och sådant, lyfter lite lätt på pappret för att se hur det ser ut. Jag möts då av ett sår som är fyra centimeter långt, en halv centimeter brett och alldeles för djupt - aj fan. Mina bioplaner ställs in, Elsa får skjuts till simningen av en kompis, jag och Adam stannar hemma medan övriga två åker iväg till St Peters Hospital. Tretton stygn blir det - tre "inuti" pannan och tio på utsidan, och det krävs sex bedövningssprutor. Hyfsat duktig kille som pallar det utan att säga ett knyst måste jag säga. Tror att hans käre far var betydligt mer skärrad än han själv...
Slutet gott, allting gott. Eller inte riktigt... Idag behövde Elliott stanna hemma från skolan och tänk vilken tur att Maria alltid är hemma på dagarna. JÄVLASKITBAJSFAN! Inget nöjesfältsbesök här inte, så nu är jag besviken och arg. Arg på aupair-livet, arg på hålet i huvudet, arg på den satans golfklubban, arg på pappan som måste jobba och tar för givet att jag tar hand om Elliott, arg på mamman som är borta på kurs, arg på Adam som inte är mer försiktg, pyttelite arg på Karin och Sanna som är så snälla att de vägrar att åka till Thorpe Park utan mig. Men mest arg är jag på mig själv som är så barnslig och omogen att jag sitter här och tycker synd om mig själv när det finns en liten kille i rummet intill som kunde varit blind, hjärnskadad eller till och med död idag...
081010
T.G.I. Friday eller "Jag såg minsann att hon stoppade godis i fickan, titta själv Maria!"
Hej och hå, imorse var det ett jävla liv här hemma. Elsa hade snyltat fudge ut godisskåpet att ta med till skolan (för "alla andra har minsann godis i sina matlådor") trots att hon vet att hon inte får. Pojkarna upptäckte detta och började gapa och skrika om att de krävde att hon skulle få ett ordentligt straff, helst med en gång. Med tanke på att vi redan var jättesena, tack vare att de aldrig kan skynda sig på morgnarna, ignorerade jag dock det .
Nu sitter jag här och filurar över hur jag ska lösa situationen i eftermiddag. Någon form av åtgärder måste jag ju ta till - det är inte okej att bryta mot regler och definitivt inte okej att stjäla - men det vore ju skönt om det hela gick smärtfritt till. Är inte så sugen på en "vad var det jag sa"-reaktion från killarna för i sånt fall kommer Elsa gå till motattack och då blir det en riktigt tråkig kväll. Kanske hade Anna, som läser kris- och konflikthantering på universitetsnivå, kunnat vara till hjälp om hon varit här, men nu får jag istället komma på något bra själv. Lutar åt att Elsa inte får äta lika mycket fredagsgodis som pojkarna ikväll men att kakbaket som jag lovat fortfarande kommer att äga rum...
Fredag idag, hur som helst, och snart är det helg. Jag är helledig både lördag och söndag om allt går enligt planerna blir det utflykt till Reading på lördagen och till London på söndagen.
Det var allt för idag, tack och hej. /M
Apropå ingenting så bor den här lille vännen i vår trädgård. Stor som ett hus är han!
Hej och hå, imorse var det ett jävla liv här hemma. Elsa hade snyltat fudge ut godisskåpet att ta med till skolan (för "alla andra har minsann godis i sina matlådor") trots att hon vet att hon inte får. Pojkarna upptäckte detta och började gapa och skrika om att de krävde att hon skulle få ett ordentligt straff, helst med en gång. Med tanke på att vi redan var jättesena, tack vare att de aldrig kan skynda sig på morgnarna, ignorerade jag dock det .
Nu sitter jag här och filurar över hur jag ska lösa situationen i eftermiddag. Någon form av åtgärder måste jag ju ta till - det är inte okej att bryta mot regler och definitivt inte okej att stjäla - men det vore ju skönt om det hela gick smärtfritt till. Är inte så sugen på en "vad var det jag sa"-reaktion från killarna för i sånt fall kommer Elsa gå till motattack och då blir det en riktigt tråkig kväll. Kanske hade Anna, som läser kris- och konflikthantering på universitetsnivå, kunnat vara till hjälp om hon varit här, men nu får jag istället komma på något bra själv. Lutar åt att Elsa inte får äta lika mycket fredagsgodis som pojkarna ikväll men att kakbaket som jag lovat fortfarande kommer att äga rum...
Fredag idag, hur som helst, och snart är det helg. Jag är helledig både lördag och söndag om allt går enligt planerna blir det utflykt till Reading på lördagen och till London på söndagen.
Det var allt för idag, tack och hej. /M
Apropå ingenting så bor den här lille vännen i vår trädgård. Stor som ett hus är han!
081008
LMA eller Pants problems
Jag var bara tvungen att också lägga in världens bästa klipp.
LMA i London kommer bli bättre än bäst!
Dagen har jag annars spenderat i bilen. Onsdagar är mina små pojkars hetsdag - de har tre aktiviteter då och i stort sett inga alls de andra veckodagarna. Helt knasigt! Det hela flöt dock på relativt smärtfritt men när Elliott fick hela gänget att åka hem (vilket ledde till att de blev sena till sista aktiviteten) för att han hade fått med sig "fel kalsonger" så höll jag på att ge upp. De passade tydligen inte på honom men väl på Adam, han vägrade dock att byta bort sina. Jag förstår för det första inte hur ett par kallingar kan passa den ena tvillingen men inte den andra, och för det andra inte att det kan vara så svårt att bara dra på sig de jäkla kalsongerna, vare sig de sitter bra eller inte - det handlade liksom om en och en halv timme innan de ska av igen och pyjamasen på. Vill slutligen bara poängtera att det inte var jag, utan deras mor, som gick med på att vi skulle åka förbi och hämta andra "pants". Ja, jag säger då det.
Om en stund ska jag hur som helst stoppa de små barnen i säng och sedan kommer mina Englandstjejer förbi och äter lite scones, det blir fint.
Over and out /M
081007
Planeringskalendern eller Ett litet tribute-inlägg till Linda Kilhed
Jag har alltid varit sämst på att planera men på något sätt har det oftast löst sig ändå. Jag klarade mig igenom hela min gymnasietid utan en kalender (okej, jag hade en, men jag skrev aldrig i den) och jag skriver aldrig små kom ihåg-lappar och sånt där. Det är inte det att mitt minne är så fantastiskt att jag har allting i huvudet, men på något vis så lyckas jag, oftast, se till att glömma det mindre viktiga och minnas det mer väsentliga. Men trots att jag klarat mig hyfsat hittills så känner jag att jag måste försöka ändra på mitt kalenderlösa liv. Från och med nu finns därför min vän "Interplano II" som jag fick i januari (av min far, som i sin tur fick den gratis från Landstinget) alltid i väskan. Får se hur länge det håller...
Vill avsluta med en liten hyllning till min vän Linda. Hon är en fantastiskt härlig, trevlig, rolig och positiv människa och jag är så glad att jag fått äran att lära känna henne. I januari nästa år styr hon, jag och Anna lite LMA i London - kan inte bli annat än helt otroligt jättebäst. Jag längtar redan!
081006
London babies eller Mannen med den oslagbara rösten
Hej och hå, full fart. Jag är mitt uppe i jordens hetsigaste konversation på msn. Linda och Anna taggar ihjäl sig med "LONDON BABY" medan Lisa laddar lite lagom. Alla flygbolag är dumma i huvudet (priserna har ökat till det dubbla på en vecka) men det verkar som att jag får finbesök i januari istället för under hösten, så det känns bra.
Idag har jag sagt adjö till barnens farmor som jag faktiskt kom väldigt bra överens med, och jag tror att hon gillade mig skarpt. Var bara vid ett tillfälle som jag var lite nära att dö/döda henne. Hon konstaterade att hon aldrig varit så jätteförtjust i Queens musik (hur kan man inte älska dem?), mest på grund av Freddie Mercury. "Hur kan man inte älska honom?", undrade jag och hon förklarade att hon inte riktigt gillade att han var bög och allt var det var. I de lugnaste vatten, simmar tydligen en liten homofob? Inte helt okej!
Hur som helst så kommer jag alltid att älska the man, the myth, the one and only Freddie Mercury. Vilken artist, vilken röst, vilken man.
081004
Maria the Map eller Vad har hänt med Paris-Sara?
Idag är det lördag och kanelbullens dag men jag tror inte att det blir några bullar för min del; jag är proppmätt och dessutom alldeles för lat för att baka. Något gött i magen blir det nog ändå - mina gullungar var borta i kiosken nyss och införskaffade lördagsgodis och då köpte de med lite till mig. Mina "sweets" är säkerligen alldeles fullproppade med transfetter, färgämnen och andra syntetiska godsaker, så det ska bli spännande att se om jag överlever dem.
Helgen verkar för övrigt inte bli fullt så förskräcklig som jag först befarade. Farmorn är hur trevlig som helst och verkar väldigt tacksam över att jag hjälper till trots att jag egentligen ska vara ledig. När jag igår kväll frågade om det var okej att jag åkte till Sanna och såg på film ett par timmar (jag hade laddat typ en timme, tänk om hon skulle bli jättesur och tycka att jag var oansvarig) blev hon alldeles "Jamenherreguddetärvälklartjagärjättetacksamattduärhäröverhuvudtagetkomochgåsomduvillförsjutton". Så efter att ha hämtat pojkarna från skoldiscot for jag iväg söder ut mot Camberley....
Problemet är att jag aldrig tidigare kört bil till dit. Jag har åkt med Karin några gånger men aldrig kört själv och vi har dessutom aldrig startat hemma hos mig för att åka direkt till Sanna. Äsch, tänkte jag, med en vägbeskrivning från Google Map och lite sunt förnuft ska detta nog ändå gå vägen. Det var dock lättare sagt en gjort - redan i andra rondellen hade jag tappat bort mig. Jag övervägde att ge upp, vända och åka hem men insåg att det vore pinsamt; lilla farmor skulle nog undra vad som hade hänt. Jag hade ju målat upp en bild av att Sanna bodde ganska nära mig och att jag hade stenkoll på vägen dit, allt för att hon inte skulle bli orolig. Nej, det var bara att kämpa på, konstaterade jag. Jag följde lite skyltar, körde lite på magkänsla och plötsligt var jag vid en korsning som jag faktiskt kände igen. Problemet var bara att jag låg i filen längst till höger och skulle egentligen svänga direkt till vänster. Som tur var var det inte så "busy" på trafikfronten som det brukar vara på den engelska landsbygden, så jag kunde utan större problem kasta mig över till vänsterfilen och svänga. Efter en stunds irrande längs med avtagsvägen insåg jag att jag hade åkt rätt. Helt fantastiskt! När jag till slut var framme vid Sannas hus (sju minuter tidigare än beräknat - hade jag åkt enligt kartan skulle de tagit 32 minuter, jag var tog mig dit på 25) kände jag hur jag äntligen slappnade av. Jag hade suttit på helspänn och kallsvettats hela resan men kunde nu andas ut. Väl på plats hemma hos Sanna blev det myskväll med Sex and the City-filmen och trevlig sällskap. Hemresan gick för övrigt som på räls - tjugo minuter tog det och jag körde inte fel en enda gång.
Det var nästan allt för idag men jag vill avsluta med att göra en efterlysning. Sara, min vän och vapendragare sedan 16 år tillbaka, åkte till Frankrike för drygt en månad sedan och har sedan dess knappt hörts av. Ett par mail med rapport från Eiffeltornets hemstad har dykt upp men de senaste veckorna har det varit tämligen tyst från grannlandet i öst. Jag förstår att min kära vän har fullt upp med barn och baguetter, fransmän och finvin, kultur och kroissanter (ja, jag vet att det stavas med c), men det vore ändå trevligt att få veta hur hon har det. Har du hört eller sett något? Hör gärna av dig till undertecknad.
Hoppas ni har en trevlig helg, allihopa, var ni än befinner er!
/Maria
/Maria
081003
Skithelg eller Kan ni inte bara vara lite mer tydliga?
Idag är jag jordens bittraste tjej med världens tråkigaste helg att se fram emot. Jag har kommit på att jag hatar när folk är otydliga och det är just vad min värdfamilj har varit mot mig. Först var det "Maria, du kanske kan skjutsa barnen några gånger i helgen eftersom vi båda åker bort?". Visst, sure, okej. Lilla farmor skulle komma hit och passa barnen och jag var ledig som vanligt, men undantag för några vändor till skoldiscon och simträningar. Nu är det plötsligt istället "Maria fixar och lagar mat, farmor sitter i ett hörn som ett trevligt litet kuttersmycke". Nej, inte riktigt så, hon hjälper till så gott hon kan, men det är jag som har koll och förväntas tala om hur saker och ting ska vara.
Det hade varit mycket skönare om de sa "I helgen åker vi bort, kan du ta hand om barnen hela tiden? Här är femton pund extra, tack för att du finns". Istället är farmorn här och "underlättar" för mig och jag är "typ ledig" men kan egentligen inte röra mig mer än femtio meter från huset (okej, ordentligt överdrift, men jag vill ju att det ska bli bra för barnen). Bortskämd, bitter tjej, jag vet men jag är ledsen för att jag missar en massa kul som mina kompisar ska hitta på. Dessutom verkar Anna ha smittat mig med sin magkatarr (även fast jag vet att det är omöjligt) inte bra med ont i maaagen.
Egentligen passar jag nog inte för au pair-"yrket"; jag är alldeles för van vid att inte behöva anpassa mig så mycket efter folk jag knappt känner. Förmodligen är det här väldigt bra träning just därför, men idag har jag svårt att se det så. Jag längtar jag efter att åka hem och dricka glögg och äta pepparkakor med mögelost tillsammans med min familj, se en film med mina kompisar eller jobba på Max där jag vet hur allt funkar.
För övrigt har jag insett att den som läser min blogg och inte känner mig förmodligen uppfattar mig som en otroligt labil person. Jag skriver ju bara när jag är euforiskt glad eller miserabelt ledsen, men men, så'nt är livet...
Dags att rycka upp sig. Jag har karamellkungen-godis inne i Staines och Lisbeth Salander på nattduksbordet. Det blir nog bra det här till slut.....
081002
Förlåt mig KNH eller Vad fasen hände med mina skrivarskills?
Jag har just gjort en fasansfull upptäckt. En upptäckt så hemsk att jag gråter inombords och inte längre vill kliva upp på morgnarna. Nej, så förskräckligt är det kanske inte riktigt men det känns ändå inte helt okej. Anledningen till detta är att jag insett att jag börjat tappa mina skrivkunskaper. Spetsen på den vassa penna jag använde i gymnasiet verkar ha gått av och det får mig att känna mig lite smått värdelös.
I högstadiet var jag halvbra på att skriva. Betygen på mina uppsatser var oftast helt okej men jag fick ofta tips i stil med "försök 'måla' mer" och "satsa på mer fylliga beskrivningar". När jag började gymnasiet hände det dock något. Jag fick världens bästa lärare, började älska svensklektionerna och helt plötsligt skrev jag hur bra som helst. Ja, alltså inte så där ofantligt bra som typ Astrid Lindgren, men texterna blev ungefär så som jag ville ha dem och jag tyckte att det var roligt att skriva. Min kära lärare sa åt mig att inte sluta skriva utan hålla igång det även efter att jag slutat skolan och det lovade jag. Men höll jag mitt löfte? NEJ!
Jag vet att ni, mina fina vänner som läser detta, kommer att försöka muntra upp mig med snälla kommentarer och lovvord om mitt skrivande men det hjälper inte. Jag bloggar inte om detta för att få sympatier utan för att jag helt enkelt är lite förbannad på mig själv som inte satsat mer på att skriva. Inte så att jag är(/var) så talangfull att jag skulle kunnat leva på det, men det var ändå skönt att ha lite koll på språket.
Men kanske finns det ändå hopp för mina språkkunskaper, åtminstone vad gäller de inom det engelska språket. Igår hade jag nämligen, för första gången någonsin tror jag nog, bättre språkkoll än en äkta britt. Moahaha. "There were only three people who brang their super hero models to Beaver's today", sa Elliott igår. "Brought", sa jag, precis som deras mamma eller pappa skulle gjort. Yes, nu är jag på g med engelskan, om femton-tjugo år kan jag det säkert flytande...
För övrigt har jag den snällaste mamman som skickade paket till mig med sista Stieg Larsson-boken och del fyra i Camilla Läckbergs deckarserie. Med lite tur är detta räddningen, jag menar, läsning måste ju vara nyckeln till ett ökat ordförråd och i förlängningen vägen tillbaka till mina skrivarskills... (Alltså, jag bad henne inte skicka dem för att jag ska bli bättre på att skriva utanför att de satans bra böcker. Totalt störd är jag inte)
/M
081001
Engelska vänner eller "Did you see the fish?"
Förlåt, jag har varit jättedålig på att uppdatera här de senaste dagarna. Anledningen till detta är enkel: jag har inte haft något kul att skriva (plus att jag haft massor att göra). Hur som helst, nu är jag i alla fall på G och här kommer en liten uppdatering:
Helgen har varit intensiv men trevlig. I fredags slog jag och Karin till med ett pubbesök i äkta engelsk stil. Vi drack äckliga drinkar och god Newcastle-ale samt träffade två jättekonstiga engelsmän - Glynn (jättebiffig) och Nick (halvsvensk men usel på svenska).
Glynn och Nick kommer förmodligen inte bli mina vänner, men däremot har jag träffat en annan engelsk kompis! Hon heter Francesca, bor i Binfield några mil härifrån och är två år gammal. I lördags följde jag nämligen med hem till Karin och träffade hennes värdfamilj och jag och lilla Fransesca blev polare direkt. Jorden sötaste lilla tjej, alla kategorier.
Annars rullar det på som vanligt här men imorse när jag var på Sainsbury's för lite matshopping (eller mat och mat, jag köpte smör och choklad - kakbak på g ) hände det en konstig grej. Framför mig i kön stod en medelålders man som såg ganska härjad ut; han hade lite småskabbiga kläder, smuts i ansiktet, en öl i handen och ett rosa smycke i örat. När han lagt upp sina varor tar han en sån där "nästa kund"-pinne och DÄNGER upp den på bandet, rakt framför näsan på mig. Jag blir livrädd men försöker spela oberörd och lyckas ganska bra tror jag. Efter att gubben betalat (sin prydnadsdödskalle med glitter på!) står han i hundra år och petar med kassar och grejer. Sedan tar han, helt utan förvarning, upp en stor, fet, död fisk ur en påse och håller upp den för kvinnan i kassan. Hon tittar bara avvaktande på honom och till slut ger han upp och går sin väg. Kassörskan tittar på mig med en blick som säger ungefär "oj oj oj, stackare" och frågar om jag såg fisken. En lite onödig fråga kanske, med tanke på att det var ganska uppenbart att alla inom en radie av femton meter både såg och kände lukten av det lilla djuret.
Nu till helgen skulle jag, Karin, Sanna och Veronica åkt till Stratford-upon- Avon (Shakespeares hemstad) och Oxford men det verkar som vi får skjutsa lite på det. Mina värdföräldrar är borta från fredag till söndag så då är det jag, farmor och barnen (fast jag är ledig nästan hela helgen). Kan nog bli spännande.
