MARIA

Någon sa en gång att vägen till mannens hjärta går genom magen. Vägen till mitt hjärta går genom nöjesfältsnerven, eller något i den stilen. Jag älskar hur som helst nöjesfält! Ju fortare, brantare och kurvigare, desto bättre. Detta har uppenbarligen min värdfamilj förstått på något konstigt sätt (för inte har jag talat om det i alla fall) och gav mig följaktligen fyra fribiljetter till Englands näst mest besökta nöjespark. Tack för det!

Så skrev jag igår kväll och tänkte att jag skulle färdigställa mitt utkast idag genom att lägga till en utvärdering av vår dag på nöjesfältet (biljetterna gäller nämligen bara tills på torsdag och idag var enda dagen i veckan som jag, Karin och Sanna kunde alla tre). "Fyra av fem toasters", minst, hade jag nog räknat med men så kom det lite annat emellan. Till exempel ett hål i huvudet på Elliott...

Söndag kväll. Jag sitter i lugn och ro i mitt rum och läser lite när jag plötsligt hör ett vrål från trädgården. Jag hör hur pappan skriker något i stil med "jag förstår inte hur ni lyckas, att ni inte kan vara mer försiktiga" men tänker att det nog inte är så farligt; de bråkar väl bara lite om något. Men så kommer Elsa inrusande till mig med uppspärrade ögon och stänger dörren efter sig: "Adam slog Elliott i huvudet med en golfklubba och nu blöder det jättemycket". Hon förklarar att det inte var med flit utan att Elliott stod ivägen när Adam svingade klubban och jag försöker lugna henne med "det är ingen fara ska du se, det ser alltid värre ut än det är när man slår sig i huvudet för där han man massor med små blodkärl". Efter ett tag ropar dock pappan på Elsa och då börjar jag ana oråd. Jag går ut i trådgården och hittar pappan med en blödande Elliott i knät. Vi byter så att han kan gå och ringa sjukhuset medan jag tar över Elliott och den temporära blodstopparanordningen (som består av hushållspapper och en isklamp).

Jag som lider (eller vadå lider?) av något av en sjukdoms-/sjukhusfetisch och tycker att det är lite spännande med blod och sådant, lyfter lite lätt på pappret för att se hur det ser ut. Jag möts då av ett sår som är fyra centimeter långt, en halv centimeter brett och alldeles för djupt - aj fan. Mina bioplaner ställs in, Elsa får skjuts till simningen av en kompis, jag och Adam stannar hemma medan övriga två åker iväg till St Peters Hospital. Tretton stygn blir det - tre "inuti" pannan och tio på utsidan, och det krävs sex bedövningssprutor. Hyfsat duktig kille som pallar det utan att säga ett knyst måste jag säga. Tror att hans käre far var betydligt mer skärrad än han själv...

Slutet gott, allting gott. Eller inte riktigt... Idag behövde Elliott stanna hemma från skolan och tänk vilken tur att Maria alltid är hemma på dagarna. JÄVLASKITBAJSFAN! Inget nöjesfältsbesök här inte, så nu är jag besviken och arg. Arg på aupair-livet, arg på hålet i huvudet, arg på den satans golfklubban, arg på pappan som måste jobba och tar för givet att jag tar hand om Elliott, arg på mamman som är borta på kurs, arg på Adam som inte är mer försiktg, pyttelite arg på Karin och Sanna som är så snälla att de vägrar att åka till Thorpe Park utan mig. Men mest arg är jag på mig själv som är så barnslig och omogen att jag sitter här och tycker synd om mig själv när det finns en liten kille i rummet intill som kunde varit blind, hjärnskadad eller till och med död idag...