MARIA

Idag är det lördag och kanelbullens dag men jag tror inte att det blir några bullar för min del; jag är proppmätt och dessutom alldeles för lat för att baka. Något gött i magen blir det nog ändå - mina gullungar var borta i kiosken nyss och införskaffade lördagsgodis och då köpte de med lite till mig. Mina "sweets" är säkerligen alldeles fullproppade med transfetter, färgämnen och andra syntetiska godsaker, så det ska bli spännande att se om jag överlever dem.

Helgen verkar för övrigt inte bli fullt så förskräcklig som jag först befarade. Farmorn är hur trevlig som helst och verkar väldigt tacksam över att jag hjälper till trots att jag egentligen ska vara ledig. När jag igår kväll frågade om det var okej att jag åkte till Sanna och såg på film ett par timmar (jag hade laddat typ en timme, tänk om hon skulle bli jättesur och tycka att jag var oansvarig) blev hon alldeles "Jamenherreguddetärvälklartjagärjättetacksamattduärhäröverhuvudtagetkomochgåsomduvillförsjutton". Så efter att ha hämtat pojkarna från skoldiscot for jag iväg söder ut mot Camberley....

Problemet är att jag aldrig tidigare kört bil till dit. Jag har åkt med Karin några gånger men aldrig kört själv och vi har dessutom aldrig startat hemma hos mig för att åka direkt till Sanna. Äsch, tänkte jag, med en vägbeskrivning från Google Map och lite sunt förnuft ska detta nog ändå gå vägen. Det var dock lättare sagt en gjort - redan i andra rondellen hade jag tappat bort mig. Jag övervägde att ge upp, vända och åka hem men insåg att det vore pinsamt; lilla farmor skulle nog undra vad som hade hänt. Jag hade ju målat upp en bild av att Sanna bodde ganska nära mig och att jag hade stenkoll på vägen dit, allt för att hon inte skulle bli orolig. Nej, det var bara att kämpa på, konstaterade jag. Jag följde lite skyltar, körde lite på magkänsla och plötsligt var jag vid en korsning som jag faktiskt kände igen. Problemet var bara att jag låg i filen längst till höger och skulle egentligen svänga direkt till vänster. Som tur var var det inte så "busy" på trafikfronten som det brukar vara på den engelska landsbygden, så jag kunde utan större problem kasta mig över till vänsterfilen och svänga. Efter en stunds irrande längs med avtagsvägen insåg jag att jag hade åkt rätt. Helt fantastiskt! När jag till slut var framme vid Sannas hus (sju minuter tidigare än beräknat - hade jag åkt enligt kartan skulle de tagit 32 minuter, jag var tog mig dit på 25) kände jag hur jag äntligen slappnade av. Jag hade suttit på helspänn och kallsvettats hela resan men kunde nu andas ut. Väl på plats hemma hos Sanna blev det myskväll med Sex and the City-filmen och trevlig sällskap. Hemresan gick för övrigt som på räls - tjugo minuter tog det och jag körde inte fel en enda gång.

Det var nästan allt för idag men jag vill avsluta med att göra en efterlysning. Sara, min vän och vapendragare sedan 16 år tillbaka, åkte till Frankrike för drygt en månad sedan och har sedan dess knappt hörts av. Ett par mail med rapport från Eiffeltornets hemstad har dykt upp men de senaste veckorna har det varit tämligen tyst från grannlandet i öst. Jag förstår att min kära vän har fullt upp med barn och baguetter, fransmän och finvin, kultur och kroissanter (ja, jag vet att det stavas med c), men det vore ändå trevligt att få veta hur hon har det. Har du hört eller sett något? Hör gärna av dig till undertecknad.

Hoppas ni har en trevlig helg, allihopa, var ni än befinner er!

/Maria