MARIA

Jag har just gjort en fasansfull upptäckt. En upptäckt så hemsk att jag gråter inombords och inte längre vill kliva upp på morgnarna. Nej, så förskräckligt är det kanske inte riktigt men det känns ändå inte helt okej. Anledningen till detta är att jag insett att jag börjat tappa mina skrivkunskaper. Spetsen på den vassa penna jag använde i gymnasiet verkar ha gått av och det får mig att känna mig lite smått värdelös.

I högstadiet var jag halvbra på att skriva. Betygen på mina uppsatser var oftast helt okej men jag fick ofta tips i stil med "försök 'måla' mer" och "satsa på mer fylliga beskrivningar". När jag började gymnasiet hände det dock något. Jag fick världens bästa lärare, började älska svensklektionerna och helt plötsligt skrev jag hur bra som helst. Ja, alltså inte så där ofantligt bra som typ Astrid Lindgren, men texterna blev ungefär så som jag ville ha dem och jag tyckte att det var roligt att skriva. Min kära lärare sa åt mig att inte sluta skriva utan hålla igång det även efter att jag slutat skolan och det lovade jag. Men höll jag mitt löfte? NEJ! 

Jag vet att ni, mina fina vänner som läser detta, kommer att försöka muntra upp mig med snälla kommentarer och lovvord om mitt skrivande men det hjälper inte. Jag bloggar inte om detta för att få sympatier utan för att jag helt enkelt är lite förbannad på mig själv som inte satsat mer på att skriva. Inte så att jag är(/var) så talangfull att jag skulle kunnat leva på det, men det var ändå skönt att ha lite koll på språket.

Men kanske finns det ändå hopp för mina språkkunskaper, åtminstone vad gäller de inom det engelska språket. Igår hade jag nämligen, för första gången någonsin tror jag nog, bättre språkkoll än en äkta britt. Moahaha. "There were only three people who brang their super hero models to Beaver's today", sa Elliott igår. "Brought", sa jag, precis som deras mamma eller pappa skulle gjort. Yes, nu är jag på g med engelskan, om femton-tjugo år kan jag det säkert flytande...

För övrigt har jag den snällaste mamman som skickade paket till mig med sista Stieg Larsson-boken och del fyra i Camilla Läckbergs deckarserie. Med lite tur är detta räddningen, jag menar, läsning måste ju vara nyckeln till ett ökat ordförråd och i förlängningen vägen tillbaka till mina skrivarskills... (Alltså, jag bad henne inte skicka dem för att jag ska bli bättre på att skriva utanför att de satans bra böcker. Totalt störd är jag inte)

/M