080527
Sex and the City eller THE Movie
Inte ens en månad kvar till premiären av Sex and the City-filmen, jag längtar ihjäl mig! Hade varit kul att få se den med Maria, vi körde ju igenom hela serien i vintras/våras men jag får överleva utan henne och hon utan mig. Förhoppningsvis blir det ändå den bästa filmupplevelsen på länge.
http://www.apple.com/trailers/newline/sexandthecity/trailer/large.html
Inte ens en månad kvar till premiären av Sex and the City-filmen, jag längtar ihjäl mig! Hade varit kul att få se den med Maria, vi körde ju igenom hela serien i vintras/våras men jag får överleva utan henne och hon utan mig. Förhoppningsvis blir det ändå den bästa filmupplevelsen på länge.
080526
Pigg mitt i natten eller The Landlord
Klockan är kvart i två, alla sover förutom jag och fåglarna utanför mitt fönster. Jag har jobbat trettioelva (tre) nätter i rad så mitt dygn är helt bak och fram. Häromdagen visade Malin mig världens kanske roligaste klipp, så nu ska jag kika på det, sen försöka sova.
http://www.funnyordie.com/videos/74
080522
Städer som betyder extra mycket eller Min domkyrka
Tänk vad konstigt det är med städer; vissa älskar man, andra tycker man inte om alls. Jag undrar vad det beror på, kanske är det människorna, kanske husen, kanske själva atmosfären, kanske något annat. Inte vet jag, men jag vet att det finns vissa städer som jag tycker lite extra mycket om...
Örebro, förstås, för det är ju min stad. Staden där de allra flesta viktiga händelser jag varit med om utspelat sig, staden där jag vuxit upp, staden som är hemma helt enkelt.
Paris älskade jag i samma stund som planet landade första gången jag var där. Jag vet inte vad det är som gör det, men all kultur, alla små mysiga gränder och så det vackra språket. Det går helt enkelt inte att inte älska Paris!
Första gången jag var i San Francisco var jag inte ens ett år, senast jag var där var jag tio. Trots att det gått mer än ett decennium sedan jag var där sist så minns jag den staden som en av de allra finaste jag sett. Alla backar upp och ner, utsikten över San Francisco Bay, Golden Gate-bron... Kanske skulle det var världens bästa upplevelse att åka dit igen, kanske skulle min romantiserade bild raseras total. Det får jag ta reda på någon gång när jag råkar ha en massa pengar över som jag inte vet vad jag ska göra med (för det lär ju verkligen hända...?).
För knappt en månad sedan var jag i New York, staden som aldrig sover. Inte heller jag sov mycket när jag var där vilket gjorde att jag hann uppleva massor på bara en helg. Jag kunde konstatera att allt var precis som i Sex and the City, fast bättre. I New York finns allt - från Central Park med lugn och ro till Times Square där pulsen är högre än högst. Staden har något nytt att erbjuda i varje gathörn och så gula taxibilar (och en och annan limousin)överallt. Ja, New York kvalade utan problem in på min favoritstadslista.
Idag var jag i Uppsala för första gången på nästan tio år. Jag var livrädd för att det skulle bli en jättebesvikelse, för jag hittar ju inte därför fem öre (och jag hatar att inte vet var jag är) och minns inte alls mycket från tiden när jag var liten och bodde där. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det tog fem minuter innan jag hade koll på vilka saker som låg var (Uppsala är mycket mer logiskt uppbyggt än till exempel Göteborg där man ju kan köra vilse en hel dag utan att hamna på samma gata två gånger) och jag kände minsann igen både ett och två ställen. Uppsala är ungefär världens mysigaste stad med massor av gamla fina hus, små söta gator kors och tvärs och så Fyrisån tvärs igenom alltihop. Det kändes verkligen hemma, ungefär som det borde gjort för sisådär 19 år sedan då jag som äkta uppsalabo gärna berättade för folk om min stad och "min domkyrka" (det vill säga Uppsala domkyrka).
Yepp, das war das das /M
080521
Fenomenet Guitar Hero eller "Tilt the guitar för guds skull"
Den senaste veckan har jag knappt vistats utomhus. Skälet till detta har varken varit sjukdom, dåligt väder eller depression, utan anledningen stavas Guitar Hero. Ett vanligt sketet tv-spel, men som förändrat min världsbild. Okej, det kanske är att överdriva något, men det måste ju vara det bästa som hänt i den digitala världen sedan Nintendo lanserade Super Mario någon gång i mitten av 1800-talet.
Frågan är vad det är som gör att Guitar Hero är så fruktansvärt roligt. Det är liksom fem små knappar (fyra för min del, jag har inte lärt mig att hantera den orangefärgade än) på en plastgitarr att klicka på i takt med ett gäng halvtaskiga gamla rocklåtar. Kul? JA! Jag testade första gången hemma hos Maria i USA och det tog mig fem sekunder att inse att det här var universums roligaste grej.
Så fort aprillönen kommit slog jag till och köpte mig ett eget spel, och har nu spelat non stop i en vecka. Jag tror anledningen till att det är så ofantligt kul är att man känner sig så himla häftigt när man spelar. Trots att man bara sitter/står/ligger och trycker på några löjliga små knappar, känner man sig som värsta coola rockartisten. Jag är hela tiden helt övertygad om att jag spelar låtarna på riktigt och varje gång jag klarar en låt och det står "YOU ROCK" på tv-skärmen känner jag vilken dundertalang jag är. Det är jag förstås egentligen inte, men spelet får mig att tro det. Ja, Guitar Hero är utan tvekan det roligaste på väldigt länge.
Tack för mig! /M
080520
Att blogga eller inte blogga, det är frågan eller To blog or not to blog, that is the question
Jag har alltid tänkt att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att börja blogga. Jag har varit helt säker på att det kommer komma en dag då alla på denna jord (alla de som har tillgång till dator alltså) bloggar, alla utom jag det vill säga. Den här sidan är dock beviset på att även jag har fel ibland - jag har börjat blogga!
Mitt (tidigare?) blogghat grundar sig nog främst i att jag tycker det är lite pinsamt att tro att man är värsta författaren när man inte är det. Finns ofantligt många (från Jane Austen via Astrid Lindgren till Jonas Gardell) som skriver så mycket bättre än jag och många andra med mig, så det blir nästan lite löjligt när vi vanliga döda ska leka författare. Ungefär som att jag skulle knalla in i en operationssal i tron om att jag skulle kunna ta bort en hjärntumör (okej det är inte ens lite samma sak, men ändå).
Den andra anledningen till att jag har/har haft fobi mot bloggar tror jag är att jag tycker det är irriterande med självupptagna människor. Många verkar inte ens bli tillfredsställda av att prata om sig själva 24-7, utan de startar en blogg för att kunna delge omvärlden precis all information om sina innehållslösa liv. I bloggen skriver de sida upp och sida ner om allt från hur många gånger de var på toaletten idag till vad deras mormors hund åt till frukost i tisdags. Dessutom tvingar sina vänner att läsa om det. Observera att jag inte syftar på mina egna vänner och bekanta, det här är bara hemska fördomar mot resten av samhället.
Föregåenge 10-12 rader var antagligen de mest bittraste som någon bloggare författat idag, så nu måste jag ju lätta upp stämningen här med att förklara varför jag startat min egen blogg om jag nu tycker att det är ett så förskräckligt forum. Jo, det är så här att jag faktiskt har insett att det kan vara kul med bloggar. Jag tycker det är jätteroligt att läsa om vad mina kompisar har för sig, speciellt i dessa dagar när jag inte kan träffa alla så ofta som jag skulle önska. Dessutom kan man ju få utlopp för sin narcissism genom att skriva av sig lite (jag erkänner, även jag har ett enormt behov av att berätta om mig själv), och det är ju faktiskt frivilligt för omgivningen att läsa. Jag har märkt att jag saknat skrivandet jättemycket efter att jag slutat skolan. Svenskuppgifterna där var ungefär sjutusen för många till antalet men ändå väldigt roliga, för man fick chansen att ordbajsa lite, helt enkelt.
Därför kommer här nu min egen blogg. Kanske kommer jag uppdatera den tre gånger om dagen, kanske aldrig mer, det återstår att se. Min blogg kommer antagligen inte hålla samma klass som Blondinbellas eller Carl Bildts, men jag tänker göra mitt bästa. Läs om du vill, låt bli om du vill.
Over and out /M
